Meditation i höst

Nu när hösten är här med omväxlande väder, både regn och solsken finns det all anledning att förena nytta med nöje. För mig är det rena meditationen att gå i skogen och plocka kantareller det är helt enkelt underbart. De dagar då regnet forsar ner från himlen, tänder jag några stearinljus, tar fram lite rökelse, tar fram mitt staffli, min färglåda och mina penslar och målar. De senaste två åren nästan uteslutande Mandalas - meditationstavlor. Här ovan ser ni min mans Mandala som jag gjorde till honom för ca tre år sedan, när vi bott i Småland i ett år. Jag har nu målat så många att jag funderar på att ställa ut dem
någonstans, och efter det sätta i gång med nya meditationskurser, med måleriet i fokus.
På bilden här nedan ser ni en del av årets skörd av trattkantareller som vi torkat, otroligt goda och det känns så härligt att kunna spara hösten på burk.

Krolliljan

Ack krollilja du sköna!
Jag njuter av din skönhet varje gång jag dig ser, och vet att du nästa år kanske inte står där du stod i år.
Jag förundras över naturens nycker och av livet som i sin enkelhet rymmer så mycket.
Idag har jag tänkt att det finns en hel rymd mellan ordet klokhet och vishet. Tidigare tänkte jag att när man är tillräckligt klok av kunskap och erfarenheter blir man vis och kanske är det så. Men idag tänkte jag att vis är man först när man inte längre tror på några sanningar, eftersom de förändras hela tiden och när man förstår att allt har flera sidor, båda positiva och negativa, vilket gör det svårare att göra val. Hur jag än vänder och vrider på saker och ting, ser jag allt från flera håll, och har därmed fått svårare och svårare  för att välja. Jag bestämmer mig härmed för att kasta mig ut och göra som krolliljan. Vilket för med sig att varken jag eller du vet var jag befinner mig nästa år. Livet går mot sin fullbordan.....

En magisk dag på torpet

Förändringen i naturen, går snabbt, så här dagen före midsommar, sitter jag vid datorn och ska välja ut ett foto från torpet, och det känns omöjligt. Fotot ovan är tagit av min sambos dotter. Själv har jag efter fyra års övervägande, skaffat mig en systemkamera, men det har inte blivit så mycket fotograferande än, och jag har bara ett enkelt objektiv. Jag är ju så fullt upptagen med allt annat, och när jag sitter här och tittar i mitt fotoalbum är det bara att konstatera, att det jag ser och vill förmedla, med en bild är inte så lätt, rent av omöjligt, allt jag ser, doftar, känner och förnimmer med alla mina sinnen går inte att visa med ett foto, men jag ska försöka att beskriva litegrann så gott jag kan, jag misstänker redan att det finns inte ord som räcker till för det heller.

Igår körde vi två lass med gamla golvbräder, tegel, byggavfall och annat gammalt skräp till återvinningen. Jätteskönt! Att rensa upp och få bort gammal bråte är så positivt! Nu möblerar vi och pyntar, hänger upp tavlor och fixar. Jag har sytt tygförhängen till köksskåpen, lyssnat på p1 framför brasan och druckit örtte på citronmeliss eller "hjärtans fröjd" som den också kallas. Jag kände mig verkligen lyckligt nöjd och tillfreds denna dag. Vad jag älskar denna plats på jorden. Jag önskar att vi kunde bo här sa jag till min sambo och väcker även lusten hos honom, men vi inser ju båda att det inte går. Det kunde kanske gå, säger jag och grubblar vidare, men hur ska man kunna bo så här utan tvättmaskin och frys, tänker jag, det gå ju inte. Det är det jag skulle sakna mest kommer jag fram till. Här finns vedspis och kaminer, så vi skulle inte behöva frysa. Gasolspis som är jättepraktisk speciellt på sommaren, när man inte har lust att elda i vedspisen. Gasolkylskåp kan man köpa (som ni säkert redan har förstått så finns här ingen el), litet skafferi finns och jordkällaren kan man ju renovera det är ju bara en ny dörr och ett tak som fattas..hm. Vattnet får vi hinka upp från brunnen ute på gårdsplanen. Ljus...vi har flera fotogenlampor, stearinljus och ficklampor. Utedasset är kanske lite kallt på vintern, men det finns ju frigolitsitsar. Tänk att här har människor bott på denna lilla gård, odlat, först slitit med att få bort all sten som nu ligger i fina stenmurar kring ängar och torp. Man har med all säkerhet haft både ko och häst, säkert gris och höns med. Förutom torpet och utedasset finns det även ett brygghus där man tvättade sin tvätt i den vedeldade tvättgrytan av järn, Här hängde man även upp den slaktade grisen, upphängningsannordningen i trä och rep finns ännu kvar och så ladugården förstås där djuren bodde. Jag tänker på hur många liter vatten en ko kan dricka och vilket jobb det måste ha varit varje dag, då man skulle veva upp den ena hinken efter den andra ur brunnen.

Och så tänker jag på att min sambos gamle far berättade häromdagen att när han var elva år fick han ta hästen och köra till sjön två till tre gånger om dagen när brunnen hade sinat och djuren behövde vatten och då mina vänner... var det vinter och det var till att slå hål på isen för att sen hinka upp vattnet till djur och människor. Ack vilka tider. Nu sitter jag ren och nybadad här och har ätit en god middag i vår bekväma och moderna lägenhet, där kyl och frys brummar, datorn surrar, ventilationsfläkten brusar hela tiden eftersom den inte går att stänga av. Teven är dock avstängd, sambon har somnat. Och jag längtar efter torpet. där tiden står stilla, där tystnaden råder, förutom när fåglarna sjunger och tittar nyfiket på mig som om dom ville säga något. Eller när vinden susar i träd och grantoppar. Kopparormen ringlar iväg till sitt. Myggen var någon annanstans idag. Det var så magiskt. Det är så få ställen jag har varit på , där energin är så... unik. Idag fick jag även besök. Vi satt inne i "stuan"hade just ätit, båda två hörde att en dörr öppnades och slog igen. Konstigt sa jag, det hördes som ytterdörren, (men den var ju stängd). Jag reste mig och gick ut i farstun och tittade, ingen där, men kände hur håret reste sig på mina armar, jag fortsatte och kontrollerade hela bottenvåningen. Inga dörrar var öppna, inga fönster var öppna, ej heller på ovanvåningen. Ingen dörr hade kunnat öppnats och slagit igen, ändå hörde vi det tydligt båda två. Det har hänt en gång förut sa jag till min sambo. Kanske det är någon som vill säga något. Jag har varit så upptagen med renoveringen att jag har inte haft tid, även om jag har sett och kännt att "någon" är här ibland, och är nyfiken på oss. Vi har båda känt av en gammal man vid ett flertal tillfällen. Ja hur som helst bestämde jag mig för att gå ut i farstun, där vi hört ljudet från dörren................Jag kände henne direkt, den gamla tanten, vi har träffats i trädgården en gång tidigare när jag grävde fram alla de gamla pionerna. Idag stod hon tätt intill mig. -Jag skulle vilja krama om dig sa hon. Jag är så tacksam för att ni har tagit hand om huset. Jag älskade detta hus. Här hade jag min kammare, hon visade var hon hade haft sängen, berättade att där på kaminen hade hon värmt vattnet till att tvätta sig med. Hon tyckte att vi valt så vackra tapeter och gjort så fint.. hon var så glad, jag stod och grät... blev så rörd .....jag kunde till och med känna hennes doft.  I trädgården senare på dagen viskade hon i mitt öra det där är en Krolllilja... visst är den fin. Många växter har jag haft men aldrig någon Krollilja, jag tror aldrig jag sett något liknande. I morgon ska jag ta med kameran, men allra mest av allt, njuta av allt vackert och vara tacksam över att just vi fått möjligheten att arbeta och njuta av denna "heliga" plats på jorden.

Önska och din önskan kan gå i uppfyllelse!

Jag har haft så fullt upp med vårt nya torp, att jag helt  missat att berätta om en av vårens största händelser. Den varade endast max tre sekunder, men fastnade på min näthinna för evigt.
Jag kom körande i bilen från Skåne, med min dotter, det började skymma, och jag längtade hem.
Vi hade passerat Emmaboda, och där några meter in i skogen, tittandes ut mot vägen, stod ett Lodjur.
Jag hörde mig själv skrika högt, - såg du , - såg du.
Tänk att min önskan att få se ett lodjur hade gått i uppfyllelse så snabbt. Men inte trodde jag att det skulle bli från bilen. Fast det är nog större sannolikhet att se ett lodjur från bilen i trakter där de finns, än att ge sig ut i naturen, där de är mästare på att hålla sig undan och gömma sig. Antagligen har de så pass utvecklade sinnen att de luktar, ser och hör oss på flera kilometers avstånd. Hur som helst kände jag en enorm tacksamhet att det var möjligt. En till synes omöjlig önskan hade gått i uppfyllelse, även om det inte riktigt var så här jag tänkt att mitt första möte med detta skygga och vackra djur skulle bli.

torpet i skogen

Kära vänner
min blogg får tyvärr inte så mycket uppmärksamhet av mig nu när vintern sedan länge är över och våren är här. Jag älskar våren!!! Och "torp"!!! Jag och min sambo har köpt ett nytt renoveringsobjekt. Och all vår vakna tid är vi där.Och när vi inte är där, så är vi där ändå i våra tankar. Tänk att man kan bli så förälskad i en "dröm". För det är just vad det är  - vårt torp är en dröm. Jag sitter i en korgstol och tittar ut över ängarna  med skogen som inramning och försjunker in i ett tillstånd av frid. Fåglarna kvittrar och doften av vårens alla blommor når mina sinnen. Jag är bara här - nu - i detta vackra fridfulla paradis. Häggen har blommat, syrenen är på gång, bland det gröna gräset blommar gullvivor och förgätmigej. Liljekonvaljen står i knopp.

Ormvråken glider på sina vingar. En räv fångar hela vår uppmärksamhet när han spatserar över ängen letande efter dagens middagsmål. Så blir man sittande en stund då och då mellan allt "görande" det snickras och grävs det spacklas och målas.  Livet är ju nu i denna stund och nästa. Och jag är skitig och trött efter dagens jobb med att lägga in ett nytt golv av tunga småländska grantiljor. Så nu återstår bara att krypa ner i ett lavendeldoftande varmt bad och drömma om nya äventyr på torpet i skogen.

Trandagen

Idag är det stora våffeldagen, Marie bebådelsedag den 25 mars. Men att det också var trandagen visste jag inte, kanske för att jag är skåning och tranorna beger sig lite längre upp i Sverige. Vad är då trandagen ..jo den dagen som tranorna återvänder efter en lång vinter och kommer med godis och presenter till alla snälla barn, en tradition som har sina rötter tillbaka till 1500-talet. Idag hade jag turen att se sju stycken komma flygande. Det nasala ljudet med skorrande trumpetstötar och deras storlek gör dem lätta att känna igen. Med tacksamhet för att våren åter är här hälsar jag tranan välkommen och önskar alla en härlig vår.

Att leva är att vara i ständig förändring.

Att leva är att vara i förändring. Efter att i många år bott på ett och samma ställe på slätten på Österlen, har jag de senaste fyra åren flyttat runt. (Mycket). Min längtan efter skogen och efter "drömhuset" har funnits inom mig så länge jag kan minnas. Och efter att ha hittat mannen i mitt liv som kom från Småland och skogen blev det ett gemensamt sökande (på hemnet och med bilen)som tog fart. Vi har prövat olika sorters boende, lägenheter och hus av olika karaktärer, det gemensamma för de tre hus vi har ägt och bott i har dock varit att de varit faluröda och minst 100 år gamla, de har alla haft olika för och nackdelar. Det senaste utanför Nybro blev det mest avskilda och ligger väldigt långt ute i skogen. Vår enda granne flyttade för ett par månader sedan och nu har även vi dragit vidare från detta sagolika torp som vi hade en förhoppning om. Tron om att vi hittat "hem"infann sig i början. När vi flyttade dit sa jag...här ska jag bo..nu flyttar jag inte mer...Ack så fel jag hade.
Min första känsla som jag fick var att vi haft en otrolig tur som fick köpa det. Den andra känslan efter att ha bott där ett tag var att nu har min dröm blivit verklighet ..och nu då. Var det inte mer än så här. Vad gör vi nu?
Ja efter ytterligare en vinter ute i skogen så har vi bestämt oss för att pröva ett nytt alternativ.  Att bo i stan och ha ett torp i skogen. Så flyttlasset har gått till en lägenhet i ett mycket trevligt område byggt med känsla och tanke. Tvåvåninghus i vackra färger falurött, gult, grönt och grått liggande runt små gårdar. Här sopsorteras det och en stor varmkompost slukar våra matrester allt från kaffesumpen till potatisskalen. Egen ingång och naturen och skogen utanför, gångavstånd till mataffären och cykelavstånd till allt annat man kan behöva. Jag har aldrig trivts så bra i en lägenhet som jag gör här. Ja tänk att man kan ändra sig så. I över fyrtio år har jag sagt att jag inte kan bo i en lägenhet. För några månader sen hade jag inte kunnat. Men att saker och ting måste få mogna är ju inget nytt.
Människor söker hela tiden trygghet. Det har jag också gjort i hela mitt liv. Men trygghet är väldigt flyktigt att söka efter. Man får jaga i hela sin livstid, för den finns varken i hus, boende, jobb eller pengar. Efter att ha sökt den i hela mitt liv vet jag nu att tryggheten finns endast inom mig liksom lyckan. Det påminner mig faktiskt om att den insikten fick jag för flera år sedan. Då min längtan efter en husvagn var stark, den var symbolen för frihet och trygghet. Och redan innan jag köpte den fick jag insikten om att jag egentligen inte behövde en husvagn för den var bara en illusion. Frihet är också något man skapar inom sig liksom trygghet och lycka. Jag önskar att insikter inte var en färskvara som de är.
Min erfarenhet är att man oftast får gå igenom saker och ting flera gånger för att erfarenheterna och insikterna ska "fastna" i medvetandet.
Buddha lär ha sagt: Vi är vad vi tänker. Så om vi ska försöka förändra våra tankar, kan man ju börja med
affirmationen "Jag är trygg, jag är fri, jag är lycklig" "varje dag är en ny möjlighet".

Lodjur på ängen

Nu så har det kommit mer snö igen, det blir nog en långdragen vinter. Men man får väl passa på att njuta av den ändå.  När solen skiner och det gnistrar i snön är det fantastiskt vackert. För mig finns det ytterligare ett plus, jag har en liten detektivådra och nu på vintern är det spännande att följa djurspår av alla de slag.
När jag flyttade hit till torpet i skogen i början av hösten hade jag en väldigt stark dröm - där jag mötte ett lodjur och när jag vaknade kändes det otroligt verkligt och alls inte som en dröm. Så igår fanns de där, spåren. Jag hade gått ner på grannens bortersta äng, där jag på sista tiden sett ett flertal spår efter älg. Jag satte mig ner på huk för att undersöka dem lite närmare, följde dem en bit till de försvann. Väl hemma fick jag bekräftelse. Jo det finns ett Lodjur runt knutarna. Jag önskar att vi en dag fick mötas.

Ny trend

Själv har jag ägnat mig åt personlig utveckling i flera år, liksom många andra, och det är väl inget fel i det. Men som allting annat i vårt kära universum så har allt både en negativ och en positiv sida, de positiva hoppas jag alla känner till men de negativa sidorna är kanske inte lika kända.
Problemet med att prata om negativa sidor är inte helt enkelt, för det som är negativt för en människa kan vara positivt för en annan. Och det som är negativt för mig just nu kan ju faktiskt förändras och bli positivt om någon vecka, månad eller om något år.
Personlig utveckling gör dig ofta ganska självcentrerad och ibland till och med egoistisk i vissa perioder, vilket kan vara både bra och dåligt, det kan vara bra om du är i behov av det. Men personlig utveckling kan också vara en flykt från problem.  Det kan också leda till uppbrott från relationer, arbete och platser.
Idag gick jag förbi ett Bankskyltfönster i Nybro där man lanserade en ny "Coach"för att hjälpa dig som kund. Tyvärr har det gått inflation i uttrycket. Ordet coach dyker upp i alla sammanhang. Trenden blir tröttsam. Alla ska ha en personlig tränare och coach.
Snart kan man inte göra någonting utan att anlita en coach. Ska jag ägna mig åt skidåkning eller någon annan idrott rekommenderas jag att välja en, sälja hus eller köpa ett en annan, vill jag må bättre anlitar jag en och ska jag byta stil en annan.
Jag tror att trenden snart måste vända.
Därför att många kommer inte vidare med den personliga utvecklingen om de lägger för mycket fokus på sig själv. Så enligt mina analyser kommer nästa stora trend handla om att åter lägga vikt vid gemenskap, solidaritet, osjälviskhet, att hjälpa andra utan att kräva återbetalning, att dela med sig, ge med hjärtat och på så vis känna lycka och må bra, en ny "hippierevival" (utan droger). En ny period av "Peace, love and understanding".

Kanske som motpol till främlingsfientligheten som också har vuxit. Och att den har dykt upp så starkt nu är i och för sig inte så konstigt. Och kanske den behövs för att väcka upp oss alla. För vi lever just nu i ett samhälle där allt har individualiserats och klasserna har ökat. Rikare har fått det bättre, de med jobb och pengar i plånboken har fått mer och sjuka, arbetslösa har fått det sämre. "Det ska ju löna sig att arbeta". Jag hörde på nyheterna häromdagen att Rädda barnen slog larm om att antalet  "fattiga barn" i Sverige har ökat. Vi varnas för bostadsbubbla. Det är ekonomisk kris runt omkring oss och det är en självklarhet att också vi drabbas eftersom det ekonomiska systemet ser ut som det gör. Ensam är inte stark..längre. Älska din nästa och gör det nu.......kärlek smittar av sig...

Facebook

Det är med blandade känslor jag har gått med på facebook. Jag tänkte väl att kan man blogga så kan man väl likaväl vara med där också. Men en sak har jag upptäckt, flera av mina gamla vänner är inte där, dom som är lite som jag, de som går sin egen väg.
Jag får väl ta och skriva ett brev eller lyfta på den där plastluren
som jag inte är så värst förtjust i.
Hur som helst känns det lite kul att få  "kontakt" med gamla vänner och bekanta. Jag får en varm känsla i hjärtat. Nice...

Wabi sabi - "en levande närvaro"

Kanske är det en del som undrar när jag ska börja skriva mer om Wabi sabi?
Jag anser redan att det är det jag gör, fast på mitt sätt. Wabi sabi är ju en filosofi som handlar om det enkla livet.
Men också om att finna helheten och vara ett med naturen som vi alla är en del av.
( Det finns en "sida" i min blogg som heter Wabi sabi, där kan ni läsa lite mer ).

Att inte stressa, att leva närmare naturen, att lära sig att stanna upp.
Att ingå i en helhet, att vara närvarande i det som sker det är Wabi sabi.
Kanske kan du det här redan, själv får jag ständigt jobba med det.
För att kunna det finns det olika sorters meditationstekniker och övningar.
Men eftersom vi människor är individer med lite olika liv och behov så gäller det att
hitta den metod som passar just dig. Konstigare än så är det inte.
Man skulle faktiskt kunna påstå att det är en form av KBT - kognitiv beteende terapi. Som jag tror väldigt mycket på.
Att hitta sätt att bryta gamla mönster och att lära sig tänka på ett nytt sätt.

När jag tidigare har hållit i kurser i meditation / personlig och andlig utveckling, har jag
alltid börjat med att säga hur viktigt det är för varje individ att vara kritisk, det känns som om jag har nämnt det förr.
Men det behöver upprepas.
Att allt det jag som "lärare" berättar om, är de erfarenheter som jag har med mig, men att min tro och min kunskap, kan i morgon dag ha omvärderats på grund av nya upptäckter och nya erfarenheter. Jag hoppas inte att någon går in i den sortens "negativitetsfälla",  att man känner att "det är inte lönt att tro på något" för att tillstånd och saker och ting förändras hela tiden.
För så är nämligen livet, inget är statiskt. Wabi sabi handlar om förändring. Om hur vi med ro i själen kan vara i ett nu, och samtidigt inom oss veta att inget varar för evigt. Även om evigheten existerar.

Palladium 92

Igår hörde jag på p1 att man i atomkärnan "palladium 92" upptäckt att neutroner och protoner "dansar" (rör sig) med varandra.
En atom trodde man länge var den minsta beståndsdelen tills man upptäckte att atomen var uppbyggd  av neutroner och protoner, där protoner rör sig med protoner och netroner med neutroner.
  Upptäckten av palladium 92 gjorde att man började förstå hur de olika grundämnena har skapats och skapas i kosmos.
  För några år sedan fick vi veta att protoner/neutroner inte längre var de minsta beståndsdelarna i en atom utan att det var kvarkarna som var minst och att de sitter sammankopplade i bindningar om tre.
  Jag börjar undra om det finns någon minsta beståndsdel, hur ska vi någonsin kunna veta.
En sak är säker och det är att det finns allt för många människor som bara tror på vetenskapen, men att den ständigt förändras är ju ett faktum.  Jag tror på att kvarkar finns fast jag inte kan se dem och att man nu har funnit en atom där neutroner kan "dansa"med protoner, fast man inte visste det tidigare är för mig inte så konstigt heller. Och tänk på att ett så "märkligt fenomen"som radiovågor finns, det är väl ingen som tycker att det är så underligt längre, fast vi inte kan se dom heller.
  Och mobiltelefonin vem trodde för hundra år sedan att det var möjligt. Min sambo fick uppleva när teven kom, tänk så otroligt det var då att för första gången se en annan människa inne i en låda. Och jag kan fortfarande minnas när jag en dag gick i Simrishamn för flera år sedan och en man gick förbi mig på gatan och pratade för sig själv och jag tänkte direkt att han nog inte var vid sina sinnens fulla bruk, men sen förstod jag ju att han hade en mobiltelefon.
  Att försöka vara så öppen som möjligt, att inte döma för snabbt och så ofta. Bibehålla en sund skeptisism är nog inte så dumt.

Döden- en del av livet

För att fortsätta att prata om livet känns det som om man måste börja prata om döden.
Döden gjorde mig rädd och ångestfylld som liten, men med åren har döden blivit ett ämne som intresserat mig mer och mer.
  Min far dog när jag var arton, jag var där, närvarande. Jag har också varit närvarande vid andra tillfällen, suttit vid dödsbädden ett flertal gånger. Många som jag har känt har dött, både unga och gamla. Och djur förstås.
Vad är det då som gör oss så rädda eller fascinerade av döden? Varför är det ett ämne som är så tabu?
En förklaring kan vara att förr i tiden var döden lite "vanligare". Man dog oftare i sjukdomar och hade inte de mediciner som finns i dag. "Alla" familjer hade mist ett eller flera barn. Och medellivsåldern var låg.
Man levde helt enkelt närmare döden och det minskade rädslan. Man hade fullt upp med att överleva och att leva här och nu.
  När mina barn var små och en släkting dog, funderade jag en hel del på hur jag skulle kunna berätta för dem om döden. Hur jag skulle kunna göra den begriplig och enkel.
Ja det är ju kanske inte så lätt, men det här blev min variant;
  Livet är som en liten droppe vatten, och vatten kan finnas i tre former, fast som is, flytande som vattnet i glaset som du dricker, och i gasform som ångan som blidas när du kokar vattnet. Om du tänker på att du som människa består av ca minst två tredjedelar vatten, och att du liksom vattnet kan ändra form, så blir döden enklare att förstå. Döden är för mig som "ånga" det gasformiga tillståndet.
  Öppnar vi en naturkunskapsbok från högstadiet, står det tydligt och klart att alla
atomer som finns i ett grundämne ( människan består av ett antal grundämnen ) alltid finns kvar oavsett form. Alltså måste de atomer som du är uppbyggd på som sitter sammanfogade i olika molekylära bindningar, dvs i människans fall, bland annat ett stort antal vattenmolekyler, på så sätt alltid finnas kvar det är bara formen som ändras.
  Jag minns min lilla sjuårings reaktion, efter att ha förklarat att allt ingår i ett kretslopp och den enkla varianten "om en vattendroppes liv" bara sa - jaha!.... som om det här med döden var ju den naturligaste sak i världen och alltså, inte alls så konstigt!

Att göra det man inte vågar

"Hur kan naturen hjälpa oss att förstå våra behov och vilka vi innerst inne är" Så hette ett föredrag som jag höll för en klass trädgårdsstuderande i Alnarp det var dagen innan lucia året var 2005. Jag minns det alldeles klart, valet jag tvingades ta. Jag hade själv gått en kurs i Alnarp som handlade om behovet av grön rehabilitering och "grön turism". Efteråt blev jag inbjuden att komma dit och hålla föredrag och så spred det sig ... hur trevligt föredraget var, så jag blev anlitad igen av en annan lärare på lantbruksuniversitetet.
  Vi hade kommit överens om  titeln på föredraget och att jag skulle avsluta med en "naturmeditation".
Och ju längre jag tänkte på vad föredragets titel innebar och vad jag behövde prata om desto längre bort från det vetenskapligt accepterade kom jag. Skulle jag våga prata om det som inte är tillåtet inom universitetets väggar. Det var med en viss oro jag tog beslutet och bestämde mig för att göra det, fast jag visste att det säkert blev sista gången jag blev inbjuden som gästföreläsare.
  Det finns mycket i naturen som kan hjälpa oss. Och det är klart att träd och växter påverkar oss.  Att naturen och allt levande verkar i symbios, ja det vet vi ju också. Men vad är det som gör att man trivs bättre på vissa ställen än andra, hur ska vi förstå våra behov och vilka vi innerst inne är. Jag kom in på mina egna funderingar och erfarenheter av livet och då även de mer "oförklarliga". Någon skruvade på sig i stolen, däribland elevernas unga lärare som nog helst skulle vilja vara någon annan stans just då, Jag märkte tydligt att en del var "stängda" och andra öppna och nyfikna. Efteråt kom några av de lite äldre eleverna fram och tackade och sa att det jag hade pratat om var pusselbiten som saknades.
Jag kommer att beröra olika "pusselbitar"längre fram, nästa pusselbit är "döden".

Isa

...Min dåvarande man tittade oroligt på mig med stor skeptisism. - Ska du skaffa hund. - Ja det ska jag, sa jag så morskt och självsäkert som jag kunde. Titta här...och så visade jag annonsen i YA "schabradorvalpar till salu".  Det visade sig att det inte var så mycket labrador i de här valparna utan mest schäfer.  Och just schäfrar var ju nästan värst, jag var livrädd för "dessa stora bestar". Men tänkte väl att det var bättre att våga satsa på den rasen som jag var allra mest rädd för.
  Så kom dagen då vi körde och hämtade henne, jag hade inte sovit rejält på flera nätter, och nu satt jag där i bilen, med den där livsfarliga hunden i knäet. Jag hade valt den med störst öron den fulaste och farligaste. Isa var tretton veckor och den sista som lämnade sin mamma, kanske var hon lika rädd som jag.
Varje dag satt jag på köksgolvet med Isa i knäet och pillade henne i munnen eftersom jag var vansinnigt rädd för att bli biten - hon bet mig aldrig, hon nafsade aldrig det minsta heller, och från den dagen började min djurrädsla att avta och blev mer och mer "normal".
  Jag tog Reiki (healing) till hjälp när jag kände att hon någon gång var ängslig, speciellt när hon var liten och låg ensam i sin korg på nätterna, och jag kunde höra hur hon lugnade sig och somnade. Om det nu berodde på Reiki eller att jag pga Reikin hade lärt mig att stänga av tankarna och vara totalt avslappnad och "tom"och på så vis kunde upptäckta att det på telepatisk väg gick att "prata" med djur. Jag försökte med hästar, kor och katter och andra hundar. Gång på gång fick jag bekräftat att det fungerade, fast att jag själv tyckte att det var mycket märkligt.
Nu finns Isa inte mer i den fysiska världen, men jag är henne evigt tacksam och känner av hennes närvaro ibland.

Rädslor

Jag har varit en otroligt rädd människa, efter många år med många rädslor insåg jag att man behöver göra upp med dem för att utvecklas som människa och för att få en bättre självkänsla. Jag gjorde till slut en lång lista där jag skrev upp allt jag var mer eller mindre rädd för och så tog jag tag i problemen ett i taget och började sakta bli fri. Fast visst har jag rädslor kvar, det är ju mänskligt och sunt.
  Men det började faktiskt så här.........jag blev nyfiken på Reiki-healing och bestämde mig för att lära mig det här för mig "lite halvskumma, vad det nu var" egentligen. Så bar det sig inte bättre än att vi hade en mjölkko som blev sjuk, veterinären var där, men det fanns inget att göra för henne. Så då tänkte jag att det var värt att göra ett försök med healing och ringde till min lärare som kom ut. Nu hör det till saken att det var ett litet problem som jag ännu inte har berättat för er, inte för han heller, som egentligen inte så många kände till, för man försöker ju dölja sina rädslor för andra, eftersom det känns pinsamt och jobbigt att avslöja sina svaga sidor. Att avslöja för omgivningen att man är livrädd för djur, gift med en bonde boende på ett lantbruk fullt med djur....vilken ångest.....kan ni föreställa er.
  De gånger jag själv var hemma och skulle hjälpa seminören, och gick och gömde mig var ganska många....
Hur som helst nu var det jag som fick stå där och ge healing till kon, jag trodde min lärare skulle göra det. Men jag ville inte visa hur feg och rädd jag var, så jag gjorde det, stod där och höll på henne...det gick...wow. Lite av den värsta rädslan lättade. Nu gick det inte så bra för den här kon, men det blev avstampet för mig.
Jag beslöt mig för att ta tag i min största fobi....så en dag ringde jag på en annons.........

Skeptisism

Tack och lov att jag föddes som jungfru i detta livet, har jag tänkt mer än en gång. Ett jordtecken där man verkligen har båda fötterna på jorden. Ordning och reda ska det vara, kontroll, ja alla ni som också är födda i Jungfruns tecken vet vad jag pratar om. Vad händer då om man föds som jungfru men är en nyfiken och ganska öppen människa som jag och intresserad av vad som försiggår runt omkring sig?
  Jo det ska jag berätta. Man blir stundtals lite konfunderad, frustrerad och förvirrad innan stabiliteten infinner sig igen. Jag kan fundera över kvarkar och relativitetsteorier och vetanskapliga framsteg till varför änglar och spöken existerar. Jag står mitt emellan Vetenskapen där jag vill ha mitt ena ben och "NewAge" eller den ej så tydliga och synliga världen. (men där finns ju faktiskt kvarkarna med.)
Det är anledningen till att jag vill berätta lite om mig själv och  mitt liv. Kanske kan det hjälpa någon på traven.
En gång i tiden bodde jag på Österlen, jag var gift med en bonde hade tre barn, tog hand om det mesta i hemmet, hjälpte till i lantbruket, skötte bokföringen, var aktiv inom svenska kyrkan, satt i kyrkoråd och kyrkofullmäktige en kort period och arbetsmiljörådet, sjöng i kyrkokören och funderade som alla andra mycket på livet i stort som smått.
  Så en dag, jag hade träffat en ny väninna som ville att jag skulle följa med till en andlig förening och lyssna på ett föredrag om Rosenterapi. "Sånna där" "andliga föreningar" tyckte jag nog var lite skumma och konstiga men det där med rosenterapi blev jag lite nyfiken på, så jag följde med......
  Jag halkade in på ett bananskal och plötsligt en dag låg jag på en brits i ett skumt rum med rökelse och tända ljus och skulle ta emot Reiki healing.....bluff och båg tänkte jag, det funkar kanske på andra men inte på mig...det kostade mig inget...för mig var det gratis.. så en dag så upplevde jag att jag sjönk ner i en form av djup avslappning och så började livet så sakta förändras....
Det jag idag kan känna stor tacksamhet över är min skepticism, min noggrannhet, min pliktkänsla och mitt rättvisepatos. Fast det kan kännas jobbigt också, speciellt ihop blandat med ett inte så litet kontrollbehov.
Så jag har beslutat mig för att skriva en del om så kallade "andliga/övernaturliga/flummiga" upplevelser
i denna blogg. Som en förberedelse för er som är lika skeptiska som jag, vill jag förvarna er i god tid.
  Jag kom att halka på fler bananskal.......

...

Vårlängtan

Det töar och sambon och jag längtar efter våren. Vi har varit ute och skottat fram små gångar i trädgården.
Jag drömmer om rosor och Magnolia. Och han drömmer om bondbönor och sockerärtor.
  Vi flyttade hit till torpet i slutet av augusti och hann gräva upp de flesta rosorna och rensade rosrötterna från kvickrot och annat ogräs. Vi grävde även upp alla perennerna och flyttade dem till framsidan av huset och gjorde där några nya rabatter. På baksidan planerar vi att ha ett litet grönsaksland och en liten örtagård. Vi har faktiskt ingen aning om hur rabatterna kommer att se ut, eftersom vi inte riktigt visste vad det var vi grävde upp och flyttade runt, så det kommer att bli väldigt spännande. Här finns många gammaldags rosor, de flesta har vi aldrig sett, det var endast tre, fyra stycken som blommade i höstas.
  För ett par år sedan var jag för första gången i Kristianopel och besökte där den välkända Rosengården. Det var en upplevelse som satte spår, för första gången i mitt liv väcktes ett rosintresse. Just den veckan blommade Austinrosen Constance Spry och jag trodde att jag hamnat i Paradiset. Det var en så stark upplevelse, nästan religiös. En doftupplevelse jag aldrig glömmer. Och givetvis önskade jag att en gång ha en sådan i min egen trädgård. Ja så stod den här på torpet vi köpte, ja det var ju bara två gröna pinnar som stack upp ur en grästuva. Men ack va jag ska vårda denna ros, till våren ska den få aska och fårskit från grannens gård.
  Än så är det Januari och mer vinter har vi att vänta innan våren kommer, men vi börjar så smått fundera

på vad vi ska så. I det förra huset hade vi ett stort växthus fullt med tomater, gurka, paprika, och lite annat smått och gott. Här har vi inget än, men ett vackert lusthus med stora fönster som vi kan dra upp lite plantor i.  Ja vintern och snön i all ära men är man en trädgårdsmänniska räcker det med max tre månaders snö och kyla. Jag längtar så.......
På fotot här bredvid ser du en frusen New Dawn.
Det kommer att dröja innan jag kan ta en bild av
Constance Spry, men den som väntar på något gott...

Att börja blogga - en rädsla!

Ja då var det dags att släppa på ännu en rädsla. Att börja blogga och släppa lite på sin integritet. Jag har funderat mycket på det här, faktiskt i flera år. Först och främst är jag ingen "datormänniska", ganska oteknisk, och det känns som om man är lastgammal för att man inte begriper sig på det här "nya".
Så ha överseende med min första bekantskap med bloggens värld. Jag testar och försöker och så får det bli som det blir.
Det är lite konstigt det här med att skriva, jag har gjort det i många år, tycker själv inte att jag är särskilt begåvad inom området, utan jag känner väl mer att jag inte kan låta bli. Eller kanske det beror på ett dåligt minne, så om man skriver ner sina upplevelser när de händer så blir det ju en hjälp för minnet.
Kanske vill jag skriva för att jag inbillar mig att det kanske finns en och annan där ute som skulle "behöva"läsa om mina erfarenheter. Eller kanske är det bara så att jag liksom många andra behöver skriva av mig. Jag har försökt att skriva en bok tillsammans med min sambo men den tycks inte bli klar. Så det här är kanske ett bättre sätt för mig att skriva på. Lite mindre kravlöst. Så du som har hittat hit är varmt välkommen. Jag har massor med tankar om livet. Så det kommer mera.....