Historien om en katt

För sex år sedan hittade vi en nyfödd kattunge i vår nyplanterade häck, troligtvis hade en fågel tagit henne och råkat tappa henne hos oss. Navelsträngen satt kvar.  Ingen av grannarna ville kännas vid henne. Vi födde upp henne med nappflaska och hon växte och blev en väldigt speciell katt. När vi sålde huset där hon växt upp följde katten med och vi gick vidare just då till "en mellanlandning" i en liten lägenhet. I flera år levde vi utan husdjur, fast att vi ibland saknade katten som vi lämnat.

  Så en dag i vintras såg min sambo en katt på blocket. Det var något speciellt med henne, på något vis påminde hon om vår förra. Smulan var hennes namn. Hon var redan i princip bortlovad till någon dam, men vi gav oss inte, hon ska till oss, ja så ägaren gav med sig och samma kväll körde vi in till Kalmar. Hittade höghuset med sju våningar och tog hissen till översta våningen. Väl där kändes det som vi var på uppdrag från djurens vänner för att rädda en katt, som vi aldrig träffat. Tänk om vi inte gillade henne?

  Ägarna var väldigt trevliga och tyckte synd om sin katt, som de ett och halvt år tidigare hade förbarmat sig över. Det hade varit meningen att hon skulle avlivas. Från att vara född i ett stall hamnade hon med en barnfamilj, en äldre katt, och en hund med valpar i en lägenhet och accepterades aldrig av familjens tidigare djur. En skyggare katt än Smulan hade jag aldrig träffat, förutom vildkatter förstås. Vi letade länge i den lilla lägenheten innan vi till slut hittade henne gömd och uppkrypen under familjens stora soffa. Skygg, rädd och mobbad med nästan alla stresssymtom en katt kan ha, åkte hon de åtta milen hem till oss och ut till vårt lilla torp mitt i vintern. Det var i Januari och katten var då ett och ett halvt år gammal. Första natten gick vi upp klockan tre för att se hur hon hade det, vi blev smått chockade över att vi inte kunde hitta henne fast vi letade överallt. Efter tjugo minuter fann vi henne uppkrypen bakom vårt kylskåp som vi fick baxa fram för att få ut henne.

  Nu följde en tid av mycket kärlek, tålamod och letande. Vi läste i kattböcker och provade en hel del Kbt 

(Kognitiv beteendeterapi). Första veckan åt hon nästan inget, vi fick truga henne och köpte den dyraste och godaste kattmaten vi kunde hitta, med hopp om att hon skulle få lite i sig. Så småningom gick det bättre. Vi tränade henne lite varje dag, mest min sambo,  jag lät henne mer få ta sin tid. Det kändes bra att vi valde lite olika roller. Han pushade på. Jag lät henne vara.

   När hon började att acceptera oss och sitt nya hem, när hon vågade vara i hela huset, när hon inte sprang och gömde sig varje dag, började träningen med att gå ut med henne utanför torpets väggar. Först i famnen under jackan. Sedan släpptes hon ner på den kalla och blöta snön...skakade på tassarna...och hon sprang raka vägen till dörren. Väl inne satt hon gärna i köksfönstret och tittade på alla fåglarna och skogsmössen som bodde under syrenbusken och vi undrade hur långt tid det skulle ta innan hon skulle bli så modig att hon skulle våga gå ut själv.

  Men den dagen kom. Sakta återtog hon kontrollen över sina rädslor och jag funderade över om hon någon dag skulle våga fånga en mus och hur hon skulle reagera på det.

  Så en dag var det dags, och jag hade turen och förmånen att se hela händelseförloppet. Det gick så snabbt så jag knappt hann blinka. Och så satt hon där på verandan hur länge som helst med musen i mun, stolt men lite rådlös och visste inte vad hon skulle göra med den, till slut lämnade hon den utanför dörren till oss. Och vi var otroligt stolta.

  Idag efter ett halvår på torpet är hon en mästare på att jaga och hon vill vara ute mer än inne. Kattmat på burk blir det sällan. Nu vill hon hellre ha torrfoder och skulle jag glömma att fylla på vatten i skålen säger hon ifrån och hon ger sig inte förrän vi har förstått henne och hon får som hon vill. 

   Ja säga vad man vill men det har varit en helt underbar resa att få uppleva hur ett djur kan förvandlas på detta sätt. Fortfarande finns det en del att jobba med, kommer det en hund eller människa på besök håller hon sig ofta undan och går sin egen väg. Men nu har hon möjlighet att välja vart hon vill gå.

Vi överlevde vintern

Ja just så sjunger Peter Lemarc, och tänk att vi gjorde det.  Vi överlevde!!! Första vintern på torpet!
Vad kan man säga annat än att vintern har varit ovanligt lång, vit och kall. Det har trots allt gått väldigt bra, vi har fått upp vatten ur brunnen hela vintern, det blev lite bekymmer när det blev lite fuktigare i luften i mars månad och många minusgrader, så det blev till att linda in den gamla pumpen med några filtar och dra över en plastsäck. Och så fungerade det igen. Tillgång till tvättmaskin har vi haft 3 km bort. Som tur var. Tack för det !!!
 Det har varit en lärorik upplevelse.  Jag har ofta tänkt på alla de människor som sedan 1600-talet har bott här på torpet. (Vi har en lång lista.) Bröderna Björk var de sista torparna här, de flyttade hit 1939 och om dessa båda original går det många historier. Vilken lyx det måste ha varit för dem, när "Kronan" renoverade hela torpet 1941, med nytt kök, kakelugnar och ny vedspis och elektrisk ström!!!
  Många tankar om livet i stort som smått har passerat denna vinter. Vad behöver en människa för att överleva, må bra, känna glädje och välbefinnande? Vad kommer vi att minnas den där dagen när vi ska gå vidare? Vad är det som är viktigt för oss? Jag är väldigt glad och tacksam för att vi vågade utmana våra rädslor och flytta hit. Utedass i 20 minusgrader...hur gick det? Jodå tack vare en frigolitsits och lyxen av att ha en elektrisk lampa så gick det med...men till nästa vinter kommer vi att ha installerat en miljötoalett en sk Separett. Varmt och gott har vi haft, som sagt, två kakelugnar och en vedspis i köket, då går det ingen nöd på en. Underbart skönt med veddoften och värmen från elden går inte att jämföra  med annan uppvärmning tycker jag. Det ligger kanske i våra gener sen urminnes tider. Att laga mat på en vedspis kräver dock lite erfarenhet. Men det har blivit både lyckade älgstekar och gott bröd. Men oj vad vi har längtat efter våren..... och äntligen är den på väg...vågar vi väl säga, fast det fortfarande ligger snö och är flera minus på nätterna.
  Solen har äntligen kommit och vi har jobbat ute hela dagen. Huggt ved och staplat upp den mot den faluröda ladugårdsväggen. Vi har givetvis skottat, hackat och räfsat bort snön för att hjälpa våren på traven. Sjärtmesarna har kommit, Koltrastarna har sjungit en vacker truddelutt. Inte känner man sig så ensam inte, mössen gnager på den nytravade veden, orrarna spelar, Nötskrikorna skriker, uppe i skyn flyger ett stort antal svanar, man hör vingarnas ljud på långt håll och på allt detta kommer det en stor helikopter bullrande ovanför tomten. Undrar hur det ser ut där uppifrån? jag vinkar och försöker föreställa mig skog, skog, skog, några sjöar och ett litet hus med tegeltak och kanske, kanske kan man se en liten orange prick på en vit trädgårdssoffa som sitter där och viftar efter att just ha vaknat till liv av den underbara vårsolen.

Att utveckla urskiljningsförmåga

Jag sitter och tittar ut genom fönstret i vardagsrummet, träden utanför vajar i vinden, snön faller sakta och solen skiner. FAITH står det med vita bokstäver i fönstret. Tillit och tilltro, till livet som är enkelt å ena sidan, komplext och svårt å andra sidan.
Och att vi skapar det mesta i våra liv med våra tankar och våra känslor.
  Fast jag vet att inte alla tankar är mina, eller att jag ej heller ska identifiera mig med mina känslor, så är det lätt att tro att det jag tänker och känner är "jag". Ju lättare du har att "känna in" en annan människa, ju lättare du har för att ha dina sinnen öppna, desto lättare har du att ta in andras tankar och andras känslor. Så om du inte lär dig att "stänga" om dig och lär dig urskiljningsförmåga, så är det ganska vanligt att du får in andras energier i ditt energifält. Vilket innebär att det kan vara någon annans tankar eller känslor som du upplever / känner av. ( Känslor och tankar liksom smittar av sig.)
  Det samma gäller för djur och natur, ja faktiskt för allt som finns. Allt är laddat med energi även det som verkar väldigt dött som t ex en sten.
  Jag är en väldigt energikänslig person, läste i somras i en psykologitidning att det finns ett ord för personer som tar in mycket från sin "omgivning" beteckningen är "HSP" Highly sensitive person (vill du veta mer gå in på Wikipedia). Och är man så känslig då är det inte lätt att hitta det perfekta boendet. "Energierna" måste ju vara de rätta, och hitta ett hus, en plats och en omgivning som är den ultimata, och som möjliggör att den potential, som finns inom varje människa kommer till sin fulla rätt, är inte lätt i dessa tider, och då tänker jag på bra byggmaterial i huset, frisk natur runt i kring, och att omgivningen är i balans, ja det finns så mycket som spelar in. Och så tänker jag på Buddha som letade länge efter den "ultimata platsen" för honom, och till slut hittade han den, satte sig under fikonträdet och hans medvetande förhöjdes, han blev s k upplyst.
Efter att ha flyttat till ett energimässigt för oss "bra" hus och en bra plats, "råkar" jag nu läsa en bok som jag haft minst tio år i min ägo och som har flyttat med mig på minst tio platser.  Jag har precis läst ut James Redfields bok den nionde insikten och fått mig en påminnelse om mina insikter. Det är synd att man inte kan ha dem färska hela tiden, utan man behöver ständigt påminnas om insikter som man en gång haft/fått. Mitt sökande efter en bra plats och ett bra hus har tagit tid, kostat i både energi och pengar. Jag kan säga att jag har trivts på alla platser som jag har bott på (mer eller mindre, förstås). Och för många år sedan skrev jag en önskelista på hur det bör vara där jag ska bo, så att jag kan vara den jag är. Många har trott att alla flyttar vi gjort de senaste åren enbart har berott på min flyttälskande man, men så har inte varit fallet. Men nu är vi här mitt ute i skogen långt till närmsta grannar, men skogen är fylld av vilda djur, älg, vildsvin, råbockar, grävlingar, lo och ja till och med varg har synts här det senaste året. Korpen min käre vän flyger också över grantopparna och jag blir lika glad varje gång jag hör hans mäktiga kraaa kraaa...min schamanistiska ådra har hittat hem, omgiven av mina kraftdjur inväntar jag ....... tiden...illusionen......kreativiteten......lusten........skaparglädjen.........lugnet.........friden..........stillheten.....

..................................................................TYSTNADEN