Så en dag i vintras såg min sambo en katt på blocket. Det var något speciellt med henne, på något vis påminde hon om vår förra. Smulan var hennes namn. Hon var redan i princip bortlovad till någon dam, men vi gav oss inte, hon ska till oss, ja så ägaren gav med sig och samma kväll körde vi in till Kalmar. Hittade höghuset med sju våningar och tog hissen till översta våningen. Väl där kändes det som vi var på uppdrag från djurens vänner för att rädda en katt, som vi aldrig träffat. Tänk om vi inte gillade henne?
Ägarna var väldigt trevliga och tyckte synd om sin katt, som de ett och halvt år tidigare hade förbarmat sig över. Det hade varit meningen att hon skulle avlivas. Från att vara född i ett stall hamnade hon med en barnfamilj, en äldre katt, och en hund med valpar i en lägenhet och accepterades aldrig av familjens tidigare djur. En skyggare katt än Smulan hade jag aldrig träffat, förutom vildkatter förstås. Vi letade länge i den lilla lägenheten innan vi till slut hittade henne gömd och uppkrypen under familjens stora soffa. Skygg, rädd och mobbad med nästan alla stresssymtom en katt kan ha, åkte hon de åtta milen hem till oss och ut till vårt lilla torp mitt i vintern. Det var i Januari och katten var då ett och ett halvt år gammal. Första natten gick vi upp klockan tre för att se hur hon hade det, vi blev smått chockade över att vi inte kunde hitta henne fast vi letade överallt. Efter tjugo minuter fann vi henne uppkrypen bakom vårt kylskåp som vi fick baxa fram för att få ut henne.
Nu följde en tid av mycket kärlek, tålamod och letande. Vi läste i kattböcker och provade en hel del Kbt
(Kognitiv beteendeterapi). Första veckan åt hon nästan inget, vi fick truga henne och köpte den dyraste och godaste kattmaten vi kunde hitta, med hopp om att hon skulle få lite i sig. Så småningom gick det bättre. Vi tränade henne lite varje dag, mest min sambo, jag lät henne mer få ta sin tid. Det kändes bra att vi valde lite olika roller. Han pushade på. Jag lät henne vara.
När hon började att acceptera oss och sitt nya hem, när hon vågade vara i hela huset, när hon inte sprang och gömde sig varje dag, började träningen med att gå ut med henne utanför torpets väggar. Först i famnen under jackan. Sedan släpptes hon ner på den kalla och blöta snön...skakade på tassarna...och hon sprang raka vägen till dörren. Väl inne satt hon gärna i köksfönstret och tittade på alla fåglarna och skogsmössen som bodde under syrenbusken och vi undrade hur långt tid det skulle ta innan hon skulle bli så modig att hon skulle våga gå ut själv.
Men den dagen kom. Sakta återtog hon kontrollen över sina rädslor och jag funderade över om hon någon dag skulle våga fånga en mus och hur hon skulle reagera på det.
Så en dag var det dags, och jag hade turen och förmånen att se hela händelseförloppet. Det gick så snabbt så jag knappt hann blinka. Och så satt hon där på verandan hur länge som helst med musen i mun, stolt men lite rådlös och visste inte vad hon skulle göra med den, till slut lämnade hon den utanför dörren till oss. Och vi var otroligt stolta.
Idag efter ett halvår på torpet är hon en mästare på att jaga och hon vill vara ute mer än inne. Kattmat på burk blir det sällan. Nu vill hon hellre ha torrfoder och skulle jag glömma att fylla på vatten i skålen säger hon ifrån och hon ger sig inte förrän vi har förstått henne och hon får som hon vill.
Ja säga vad man vill men det har varit en helt underbar resa att få uppleva hur ett djur kan förvandlas på detta sätt. Fortfarande finns det en del att jobba med, kommer det en hund eller människa på besök håller hon sig ofta undan och går sin egen väg. Men nu har hon möjlighet att välja vart hon vill gå.
