Tacksamhet är något av det viktigaste en människa kan lära sig.
För visst är det lätt att hamna i "fällan" att tycka synd om sig själv, kanske till och med tycka livet är orättvist - för det är det. Kanske vi även tycker att världen ser så dyster ut och framtiden så oviss att vi fastnar i en form av negativa tankespiraler och med dem skyller allt möjligt på någon annan.
Livet är orättvist!
Livet är ibland tungt!
Livet består av lidande!
Men allt detta som känns och verkar så negativt kan hjälpa oss att hitta fram till empatin, glädjen, förlåtelsen, tacksamheten och kärleken.
Att varje dag hitta något som gör dig tacksam och tacka för det som ett avslut för dagen, hjälper dig att växa, att bli mer empatisk, tacksam och kärleksfull. Och när du lyckas bli mer av allt detta så sprids din kärleksfulla tanke eller handling vidare. Det gynnar både dig själv och andra. Världen kan faktiskt bli ljusare och kärleksfullare om vi alla lär oss tacksamhet.
I förmiddags tänkte jag efter att ha bott i Hässle några veckor, att det skulle vara så roligt om någon bara kom förbi, så där spontant och ringde på. Efter 30 minuter så gick min önskan i uppfyllelse💝. Idag blev min man av med sin mobil, vi letade överallt, till slut fann han den under en trädgårdsbänk ute i snön, där han suttit tidigare på dagen 💝. Idag fick jag ett sms från en kär vän som erbjöd mig sin hjälp 💝. Det finns så mycket att vara tacksam över, barn, vänner, veden i spisen, mitt gröna goda te, vattnet i kranen 💝....
Jag vill härmed avsluta 2018 med en tacksamhetens tanke till året som varit.
Det har varit ett riktigt tufft år med stor sorg, svåra beslut och fysiska påfrestningar MEN jag känner att det här året kommer att föra så mycket gott med sig, det har det redan gjort. För om man vågar visa svaghet, om man vågar visa sina rädslor för sig själv, eller någon annan, om man vågar vara sitt sanna jag får man ta del av universums oändliga möjligheter.
Så med tacksamhet sänder jag en tanke till er alla som jag mött under året, tack för allt jag fått uppleva.
🙏 Med tacksamhet välkomnar jag 2019. 🙏
fredag 28 december 2018
tisdag 25 december 2018
Om livets små förtretligheter.
Ibland känns livet orättvist, tufft och rent ut sagt för jävligt, för oss alla.
Häromdagen tänkte jag, inte en sak till, då skiter jag i alltihop.
Inte alls så att jag inte ville leva, men det kan ju bara bli för mycket av allt, speciellt om det sker så där tätt inpå, den ena saken efter den andra. Så där så man tänker nu tar jag tåget och hoppar av på okänd plats.
När man är så trött att man inte orkar att saker och ting strular hela tiden.
När kroppen till slut säger ifrån. Nu måste du ta det lugnt. Nu måste du vila. Och du inte ser slutet på allt jobb. Många har varit där på utmattningens rand, och en del passerat den med råge. Jag har försökt att hålla avstånd till den där "farliga platsen" då hjärnan inte orkar, då det blir kortslutning i systemet.
I början av vår flytt kändes det ganska lätt, men efter många turer med allt som ska flyttas börjar tröttheten sätta sina spår i kroppen, och flytten är inte över än, då även en butikslokal ska tömmas och ett stort hus ska städas och ett nytt hus ska göras beboligt. Då pajar både vattenpumpen i den djupborrade brunnen och efter det även mina knän, först höger sen vänster lagom till jul. Min man har sagt att jag måste vila, men vem ska då göra mitt jobb, har jag tänkt och kämpat på som en maskin. I mitt medvetande har jag länge tänkt att jag måste göra någon förändring i mitt liv, därav flytten. Propparna går i strid ström i nya huset efter att bygglampor och radiatorer sätts på, samtidigt som maten måste lagas. Vi springer i skytteltrafik mellan hus och ladans elskåp. Och även på torpet som vi hyr ut är det problem, propparna går sent på kvällen, vi får göra utryckning dit av flera anledningar, eftersom vi har lyckats få dit människor med behov att sms:a om allt, flera gånger om dagen, aldrig varit med om något liknande och precis till jul också. När vi försöker få igång rörspisen (som nyligen blivit kontrollerad och godkänd) i vårt nyrenoverade sovrum ryker det in , hela rummet blir rökfyllt, inte en gång men tre, så jag kan inte sova där, med mina känsliga luftrör. Ja det har hänt så mycket, men jag ska inte trötta ut er med allt. Men att propparna går i huset kanske beror på att huset är i behov av kärlek och omtanke, jag vet att det är så. Att knäna pajar så att jag måste ta det lugnt och vila kan ju också ses positivt, bättre att få ont i knäna än att "propparna" till hjärnan går sönder, tänker jag nu. När det känns riktigt skit, när man känner att nu skiter jag i alltihop, kan vara den stunden något förvandlas inom en och då kan mirakler ske. Och mitt i allt eländet fanns hjälpen där. I form av människor i vår närhet som hjälpte oss, grannar, vänner och barn, som sprang ut i mörkret med ficklampor och bytte proppar, som hjälpte oss att få upp slangarna ur brunnen, som åkte iväg och hjälpte oss att serva våra hyresgäster. Som byggde och fixade i ladan, som målade tvättstugan, som byggde förvaringshyllor till handdukarna, som hämtade isoleringsmaterial till huset, som hjälpte oss att flytta tunga möbler, som högg och pyntade julgranen, som städade och lagade julmat. Jag hade aldrig förväntat mig att få så mycket hjälp och jag är så oerhört tacksam. Och hoppas att jag lärt mig något av det som hänt. Att försöka att inte stressa, att lära mig skjuta upp saker till morgondagen, att vila mer, att lyssna mer på min kropp och underhålla den, vara mer rädd om mig. Att inte oroa mig i onödan. Att ha tillit till att allt kommer att gå väl. En underbart skön julafton blev det i år, i alla fall. Tack alla.
Häromdagen tänkte jag, inte en sak till, då skiter jag i alltihop.
Inte alls så att jag inte ville leva, men det kan ju bara bli för mycket av allt, speciellt om det sker så där tätt inpå, den ena saken efter den andra. Så där så man tänker nu tar jag tåget och hoppar av på okänd plats.
När man är så trött att man inte orkar att saker och ting strular hela tiden.
När kroppen till slut säger ifrån. Nu måste du ta det lugnt. Nu måste du vila. Och du inte ser slutet på allt jobb. Många har varit där på utmattningens rand, och en del passerat den med råge. Jag har försökt att hålla avstånd till den där "farliga platsen" då hjärnan inte orkar, då det blir kortslutning i systemet.
I början av vår flytt kändes det ganska lätt, men efter många turer med allt som ska flyttas börjar tröttheten sätta sina spår i kroppen, och flytten är inte över än, då även en butikslokal ska tömmas och ett stort hus ska städas och ett nytt hus ska göras beboligt. Då pajar både vattenpumpen i den djupborrade brunnen och efter det även mina knän, först höger sen vänster lagom till jul. Min man har sagt att jag måste vila, men vem ska då göra mitt jobb, har jag tänkt och kämpat på som en maskin. I mitt medvetande har jag länge tänkt att jag måste göra någon förändring i mitt liv, därav flytten. Propparna går i strid ström i nya huset efter att bygglampor och radiatorer sätts på, samtidigt som maten måste lagas. Vi springer i skytteltrafik mellan hus och ladans elskåp. Och även på torpet som vi hyr ut är det problem, propparna går sent på kvällen, vi får göra utryckning dit av flera anledningar, eftersom vi har lyckats få dit människor med behov att sms:a om allt, flera gånger om dagen, aldrig varit med om något liknande och precis till jul också. När vi försöker få igång rörspisen (som nyligen blivit kontrollerad och godkänd) i vårt nyrenoverade sovrum ryker det in , hela rummet blir rökfyllt, inte en gång men tre, så jag kan inte sova där, med mina känsliga luftrör. Ja det har hänt så mycket, men jag ska inte trötta ut er med allt. Men att propparna går i huset kanske beror på att huset är i behov av kärlek och omtanke, jag vet att det är så. Att knäna pajar så att jag måste ta det lugnt och vila kan ju också ses positivt, bättre att få ont i knäna än att "propparna" till hjärnan går sönder, tänker jag nu. När det känns riktigt skit, när man känner att nu skiter jag i alltihop, kan vara den stunden något förvandlas inom en och då kan mirakler ske. Och mitt i allt eländet fanns hjälpen där. I form av människor i vår närhet som hjälpte oss, grannar, vänner och barn, som sprang ut i mörkret med ficklampor och bytte proppar, som hjälpte oss att få upp slangarna ur brunnen, som åkte iväg och hjälpte oss att serva våra hyresgäster. Som byggde och fixade i ladan, som målade tvättstugan, som byggde förvaringshyllor till handdukarna, som hämtade isoleringsmaterial till huset, som hjälpte oss att flytta tunga möbler, som högg och pyntade julgranen, som städade och lagade julmat. Jag hade aldrig förväntat mig att få så mycket hjälp och jag är så oerhört tacksam. Och hoppas att jag lärt mig något av det som hänt. Att försöka att inte stressa, att lära mig skjuta upp saker till morgondagen, att vila mer, att lyssna mer på min kropp och underhålla den, vara mer rädd om mig. Att inte oroa mig i onödan. Att ha tillit till att allt kommer att gå väl. En underbart skön julafton blev det i år, i alla fall. Tack alla.
söndag 9 december 2018
Tellus
År 2018 hyser planeten Tellus, vår jord 7.6 miljarder människor .
De rikaste 3 miljarderna står för 85 % av koldioxidutsläppen. Klimatförändringarna har sedan länge visat sig på olika ställen på Jorden. I år har även vi i Sverige blivit drabbade om än lindrigare än hos många andra. Vi har fortfarande vatten i våra kranar, även om många brunnar har sinat på lansbygden efter den extremt torra sommaren. Bränderna härjade även här hos oss, själv fick jag ringa 112 för att anmäla en skogsbrand i somras, en av många som drabbade vårt land.
Det gör mig sorgsen att det är 15-åriga ungdomar som miljöstrejkar för att vi vuxna inte tar klimatförändringarna på tillräckligt stort allvar.
Den absolut viktigaste politiska frågan är klimatet och hur vi alla kan hjälpas åt att förhindra temperaturökningen. Det finns hur mycket bra information som helst, inte minst via Kunskapskanalen där de har haft många föreläsningar och på nätet.
Att sticka huvudet i sanden eller sopa problemen under mattan har vi inte tid att göra. Vi människor måste tänka framåt, för våra efterkommandes skull och ändra våra vanor just nu, fast det är svårt, enormt svårt för många. Men tyvärr måste vi alla dra vårt lilla strå till stacken och sluta förneka problemen vi står inför. Vi måste resa/flyga mindre - äta mindre kött - konsumera mindre. Det slit och släng samhälle som vi har haft för att gynna tillväxten - denna ständiga tillväxt, är inte hållbar. De flesta av oss vet innerst inne vad vi bör göra - men det händer inte mycket, för det är jobbigt att göra förändringar och så länge det inte förbjuds eller känns på allvar i plånboken så händer ingenting.
Många tänker tom jag måste passa på för snart så kan jag inte göra så här mer - "leva så här"....
Jag brukar få höra att jag är så optimistisk. Ja det är jag, för det mesta, men det innebär inte att jag inte ser problemen, och dessa problem som vi har går fortfarande att förändra, fastän det är i elfte timmen.
Men ingen annan kan förändra din framtid - bara du!
Eckhardt Tolle fick frågan om hur det skulle gå med klimatförändringarna och hans svar var mycket vist. Det beror på vad vi lyckas göra de närmsta åren, men han berättade också om planeten Tellus som är en egen "varelse" liksom du och jag. Om Jorden blir sjuk försöker den göra sig frisk, med eller utan oss. Jorden kommer att leva många många år till, men frågan är om mänskligheten på just denna planeten kommer att finnas kvar.
Jag önskar av hela mitt hjärta att du som läser detta vill dig själv väl, att du vill dina nära och kära väl, att du vill mänskligheten väl och Jorden och alla dess magiska och fantastiska djur, växter och insekter, små svampar och bakterier väl, för utan balansen i det ekologiska systemet riskerar även vi att försvinna.
Tiden är inne för upplysning, samverkan och mer kärlek till allt levande. Börja idag med din förändringsprocess. Vi kan alla hjälpas åt. Vi kan inte skylla på politiker, föräldrar eller någon annan över huvud taget. Vi har alla ett eget ansvar. Det är nu det gäller. Var tacksam över att just du kan göra skillnad!
Önskar dig allt gott och lycka till!
De rikaste 3 miljarderna står för 85 % av koldioxidutsläppen. Klimatförändringarna har sedan länge visat sig på olika ställen på Jorden. I år har även vi i Sverige blivit drabbade om än lindrigare än hos många andra. Vi har fortfarande vatten i våra kranar, även om många brunnar har sinat på lansbygden efter den extremt torra sommaren. Bränderna härjade även här hos oss, själv fick jag ringa 112 för att anmäla en skogsbrand i somras, en av många som drabbade vårt land.
Det gör mig sorgsen att det är 15-åriga ungdomar som miljöstrejkar för att vi vuxna inte tar klimatförändringarna på tillräckligt stort allvar.
Den absolut viktigaste politiska frågan är klimatet och hur vi alla kan hjälpas åt att förhindra temperaturökningen. Det finns hur mycket bra information som helst, inte minst via Kunskapskanalen där de har haft många föreläsningar och på nätet.
Att sticka huvudet i sanden eller sopa problemen under mattan har vi inte tid att göra. Vi människor måste tänka framåt, för våra efterkommandes skull och ändra våra vanor just nu, fast det är svårt, enormt svårt för många. Men tyvärr måste vi alla dra vårt lilla strå till stacken och sluta förneka problemen vi står inför. Vi måste resa/flyga mindre - äta mindre kött - konsumera mindre. Det slit och släng samhälle som vi har haft för att gynna tillväxten - denna ständiga tillväxt, är inte hållbar. De flesta av oss vet innerst inne vad vi bör göra - men det händer inte mycket, för det är jobbigt att göra förändringar och så länge det inte förbjuds eller känns på allvar i plånboken så händer ingenting.
Många tänker tom jag måste passa på för snart så kan jag inte göra så här mer - "leva så här"....
Jag brukar få höra att jag är så optimistisk. Ja det är jag, för det mesta, men det innebär inte att jag inte ser problemen, och dessa problem som vi har går fortfarande att förändra, fastän det är i elfte timmen.
Men ingen annan kan förändra din framtid - bara du!
Eckhardt Tolle fick frågan om hur det skulle gå med klimatförändringarna och hans svar var mycket vist. Det beror på vad vi lyckas göra de närmsta åren, men han berättade också om planeten Tellus som är en egen "varelse" liksom du och jag. Om Jorden blir sjuk försöker den göra sig frisk, med eller utan oss. Jorden kommer att leva många många år till, men frågan är om mänskligheten på just denna planeten kommer att finnas kvar.
Jag önskar av hela mitt hjärta att du som läser detta vill dig själv väl, att du vill dina nära och kära väl, att du vill mänskligheten väl och Jorden och alla dess magiska och fantastiska djur, växter och insekter, små svampar och bakterier väl, för utan balansen i det ekologiska systemet riskerar även vi att försvinna.
Tiden är inne för upplysning, samverkan och mer kärlek till allt levande. Börja idag med din förändringsprocess. Vi kan alla hjälpas åt. Vi kan inte skylla på politiker, föräldrar eller någon annan över huvud taget. Vi har alla ett eget ansvar. Det är nu det gäller. Var tacksam över att just du kan göra skillnad!
Önskar dig allt gott och lycka till!
söndag 25 november 2018
Fredsresan
Hur många människor tar sig tid att "stanna upp", mitt i vardagen, mitt i allt detta som kallas livet.
Jag tror att många väljer att inte "stanna upp" av rädsla för vad de ska finna. Jag tror att många väljer att undvika att se, känna, höra sin inre röst av rädsla för vad den ska säga, precis som om de har det på känn och för att de innerst inne vet vad den vill säga, men man vågar inte lyssna. En av de stora "sanningarna" vi alla vet är att allting i vårt universum är i ständig förändring. De flesta är alltså rädda för förändring. Och förändring innebär att man inte har fullständig kontroll. Man kanske hamnar utanför sin trygghetszon. En mycket nära person jag känner vill dock ha förändring hela tiden, för hen är det en rädsla med stillastående. För hen vore det utvecklande att stanna upp, och vara i detta stilla vakuum då inget verkar hända. I det stilla vakuum då inget verkar hända, händer det viktiga. Du andas, du upplever något eller inget, tomheten. I det som upplevs som tomhet, vakuumet, jag skulle också våga kalla det Gud, ( hoppas inte jag skrämde dig nu ) finns allt, där är allt ett. Jag skulle också våga kalla det ljuset. Ljuset är tomheten, vakuumet, gud som finns överallt i oss alla. Vi är uppbyggda av detta ljus, denna tomhet, detta gudomliga. Men vi är rädda för det, vi är alltså rädda för oss själva, kanske inte så konstigt att vi då också är rädda för andra. Det enda sättet att få bukt på din största rädsla, som också påverkar alla dina andra rädslor, och som förminskar dig som människa, och som i sin tur påverkar hela din omgivning, är att "stanna upp", titta, lyssna inåt. Det du finner där är det viktigaste i ditt liv, det som verkligen kan förändra dig, till att vara den du innerst inne är. Processen som påbörjas är en fredsresa. Den viktigaste resan i ditt liv. Att vara i fred med dig själv och livet. Och inte förrän du har påbörjat denna resan, har du möjlighet att få det du mest av allt önskar i livet. Det du mest önskar i livet, sammanfaller med stor sannolikhet med vad jag och alla runt omkring dig också innerst inne önskar. Kärlek, fred och glädje. Namaste 🙏
Jag tror att många väljer att inte "stanna upp" av rädsla för vad de ska finna. Jag tror att många väljer att undvika att se, känna, höra sin inre röst av rädsla för vad den ska säga, precis som om de har det på känn och för att de innerst inne vet vad den vill säga, men man vågar inte lyssna. En av de stora "sanningarna" vi alla vet är att allting i vårt universum är i ständig förändring. De flesta är alltså rädda för förändring. Och förändring innebär att man inte har fullständig kontroll. Man kanske hamnar utanför sin trygghetszon. En mycket nära person jag känner vill dock ha förändring hela tiden, för hen är det en rädsla med stillastående. För hen vore det utvecklande att stanna upp, och vara i detta stilla vakuum då inget verkar hända. I det stilla vakuum då inget verkar hända, händer det viktiga. Du andas, du upplever något eller inget, tomheten. I det som upplevs som tomhet, vakuumet, jag skulle också våga kalla det Gud, ( hoppas inte jag skrämde dig nu ) finns allt, där är allt ett. Jag skulle också våga kalla det ljuset. Ljuset är tomheten, vakuumet, gud som finns överallt i oss alla. Vi är uppbyggda av detta ljus, denna tomhet, detta gudomliga. Men vi är rädda för det, vi är alltså rädda för oss själva, kanske inte så konstigt att vi då också är rädda för andra. Det enda sättet att få bukt på din största rädsla, som också påverkar alla dina andra rädslor, och som förminskar dig som människa, och som i sin tur påverkar hela din omgivning, är att "stanna upp", titta, lyssna inåt. Det du finner där är det viktigaste i ditt liv, det som verkligen kan förändra dig, till att vara den du innerst inne är. Processen som påbörjas är en fredsresa. Den viktigaste resan i ditt liv. Att vara i fred med dig själv och livet. Och inte förrän du har påbörjat denna resan, har du möjlighet att få det du mest av allt önskar i livet. Det du mest önskar i livet, sammanfaller med stor sannolikhet med vad jag och alla runt omkring dig också innerst inne önskar. Kärlek, fred och glädje. Namaste 🙏
söndag 11 november 2018
I am back
Min älskade blogg....
I am back!
Ja så var jag här igen, en sån längtan att få börja skriva igen....för min egen skull och för er skull, älskar att på ett enkelt sätt (wabisabi :)) få dela med mig av det jag tänker och upplever.
Så roligt det känns att läsa texterna och minnas tillbaka och roat dra på mungiporna åt sig själv och det man en gång skrev.
I går den 11/11 var det 12 år sedan min man och jag blev ett par. Jag känner en enorm tacksamhet över allt vi upplevt tillsammans, både för det som varit bra och det som varit mindre bra. Ja då undrar ni förstås vad är det som varit mindre bra. Ingenting egentligen, för det som varit mindre bra då, har visat sig bli jäkligt bra sen, som det här med alla våra flyttar. Jag har haft ett stort motstånd över fenomenet flytt, att packa ihopa alla sina älskade saker, alla mina bra-att-ha saker, mina minnen, målningar m.m är jobbigt, för jag har för många, och jag vill ha kontroll, dvs veta till 99 % i vilken låda de ligger i. Dessutom efter nedpackning som förstås är krävande, ska de förflyttas och packas upp, eller förvaras någonstans tills de behövs igen.
Nu är det dags igen!
Vårt älskade hus Rosenlund är sålt, till människor som kommer att älska det lika mycket som vi eller mer. Efter att i ett halvår, vänt och vridit på om vi ska "ta över" min mans släktgård, som ligger endast några kilometer från där vi nu bor, har vi kommit fram till att det är det rätta. Men det har varit ett svårt beslut. Nu när det är taget, känns det på ett sätt konstigt att det var så svårt. Men när man trivs och älskar det man har, är det kanske inte så svårt att förstå, att det är svårt att lämna det. ......Men varför lämnar man något man älskar, tänker ni förstås. Ja svaret är givetvis att man kan älska mer än en, eller ett som i det här fallet. Ett hus, en gård, en äng, en skog. Men man får gå igenom en sorgeprocess varje gång man lämnar något, men det blir som regel lättare för varje gång. Det som är svårt denna gång är att vi med vår verksamhet, dragit på oss för mycket materiella ting i form av möbler & prylar. Men det är kul att ha rea, att möta många trevliga människor, som blir glada över att göra ett fynd! Att rensa i röran att göra sig av med saker och ting, jobbigt men ack så härligt och befriande. Och det går bättre och lättare än vad jag i mina tankar har trott, och oroat mig för, som vanligt, man borde ha lärt sig vid det här laget, att gå och oroa sig i förväg är ett stort slöseri på TID.
Nu ser jag fram emot, en ny början, ett nytt liv, på en ny plats, som är så gammal och ändå välkänd på samma gång. Att ta över en släktgård skulle kunna vara svårt och belastat med så många krav, men jag känner inga krav. Jag känner glädje och lust varje gång jag är där. Men framför allt känner jag att jag har kommit hem. 🙏💖
I am back!
Ja så var jag här igen, en sån längtan att få börja skriva igen....för min egen skull och för er skull, älskar att på ett enkelt sätt (wabisabi :)) få dela med mig av det jag tänker och upplever.
Så roligt det känns att läsa texterna och minnas tillbaka och roat dra på mungiporna åt sig själv och det man en gång skrev.
I går den 11/11 var det 12 år sedan min man och jag blev ett par. Jag känner en enorm tacksamhet över allt vi upplevt tillsammans, både för det som varit bra och det som varit mindre bra. Ja då undrar ni förstås vad är det som varit mindre bra. Ingenting egentligen, för det som varit mindre bra då, har visat sig bli jäkligt bra sen, som det här med alla våra flyttar. Jag har haft ett stort motstånd över fenomenet flytt, att packa ihopa alla sina älskade saker, alla mina bra-att-ha saker, mina minnen, målningar m.m är jobbigt, för jag har för många, och jag vill ha kontroll, dvs veta till 99 % i vilken låda de ligger i. Dessutom efter nedpackning som förstås är krävande, ska de förflyttas och packas upp, eller förvaras någonstans tills de behövs igen.
Nu är det dags igen!
Vårt älskade hus Rosenlund är sålt, till människor som kommer att älska det lika mycket som vi eller mer. Efter att i ett halvår, vänt och vridit på om vi ska "ta över" min mans släktgård, som ligger endast några kilometer från där vi nu bor, har vi kommit fram till att det är det rätta. Men det har varit ett svårt beslut. Nu när det är taget, känns det på ett sätt konstigt att det var så svårt. Men när man trivs och älskar det man har, är det kanske inte så svårt att förstå, att det är svårt att lämna det. ......Men varför lämnar man något man älskar, tänker ni förstås. Ja svaret är givetvis att man kan älska mer än en, eller ett som i det här fallet. Ett hus, en gård, en äng, en skog. Men man får gå igenom en sorgeprocess varje gång man lämnar något, men det blir som regel lättare för varje gång. Det som är svårt denna gång är att vi med vår verksamhet, dragit på oss för mycket materiella ting i form av möbler & prylar. Men det är kul att ha rea, att möta många trevliga människor, som blir glada över att göra ett fynd! Att rensa i röran att göra sig av med saker och ting, jobbigt men ack så härligt och befriande. Och det går bättre och lättare än vad jag i mina tankar har trott, och oroat mig för, som vanligt, man borde ha lärt sig vid det här laget, att gå och oroa sig i förväg är ett stort slöseri på TID.
Nu ser jag fram emot, en ny början, ett nytt liv, på en ny plats, som är så gammal och ändå välkänd på samma gång. Att ta över en släktgård skulle kunna vara svårt och belastat med så många krav, men jag känner inga krav. Jag känner glädje och lust varje gång jag är där. Men framför allt känner jag att jag har kommit hem. 🙏💖
onsdag 17 januari 2018
Balans
Ibland behöver man ta en paus, få distans och vila ifrån kraven på prestation och göra något helt annat som berikar, ger en erfarenheter och får en att utvecklas i endera riktningen.
Själv har jag haft en "andlig" paus. Det blev bara för mycket för mig, som kritisk och analyserande "Jungfru" att "se och uppleva" så mycket från den andliga världen. Jag behövde en paus från alla"flummiga"kärleksfulla och märkliga människor, och allt som den världen erbjuder i form av kunskaper och upplevelser.
Med glädje och kreativitet gav jag mig i stället i kast med praktiska göromål, som att renovera hus och trädgårdar. Många hus och trädgårdar! Och för bara några dagar sedan övervägde vi att fortsätta på den banan. Men det går inte. Vi tänker och tänker, analyserar och funderar, kreativiteten är god, idéerna finns, men ändå så går det inte längre. För både kropp och själ vill något annat. Vi har vänt och vridit på saker och ting hundratals gånger. Det är inte alltid lätt att lita på sin magkänsla eller sin intuition, när det innebär att man än en gång kastar sig ut i en osäker situation. Men efter att ha varit i den "materiella världens klor" dvs tänkt mycket på materiella saker och ting som försäljningar av husen vi renoverat eller saker som vi köpt in till butiken för att sälja igen, så ska det bli helt underbart att kunna ägna sig mer åt det andliga igen.
För att hitta balansen mellan den materiella och den"andliga"världen är det jag behöver i detta livet.
Jag älskar att måla, tapetsera, skapa, inreda, försköna, påta i trädgården, odla och baka men behöver meditera och gå inåt, få närmre kontakt med min inre värld igen, och den världen finns på riktigt för oss alla. Och jag vill inspirera och hjälpa andra till att våga se den verkligheten som finns här "osynlig"eller jämte vår andra verklighet, men som man stänger dörren för pga rädsla, stress eller okunskap. För den världen är viktig, den skapar fred, den skapar trygghet, den gör dig fri. Fri från stress, rädslor och oro. Den världen är kärlek och omfamnar dig här och nu och finns kvar även när du går vidare efter detta livet. Så nu börjar en ny fas....... :)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)