Ibland känns livet orättvist, tufft och rent ut sagt för jävligt, för oss alla.
Häromdagen tänkte jag, inte en sak till, då skiter jag i alltihop.
Inte alls så att jag inte ville leva, men det kan ju bara bli för mycket av allt, speciellt om det sker så där tätt inpå, den ena saken efter den andra. Så där så man tänker nu tar jag tåget och hoppar av på okänd plats.
När man är så trött att man inte orkar att saker och ting strular hela tiden.
När kroppen till slut säger ifrån. Nu måste du ta det lugnt. Nu måste du vila. Och du inte ser slutet på allt jobb. Många har varit där på utmattningens rand, och en del passerat den med råge. Jag har försökt att hålla avstånd till den där "farliga platsen" då hjärnan inte orkar, då det blir kortslutning i systemet.
I början av vår flytt kändes det ganska lätt, men efter många turer med allt som ska flyttas börjar tröttheten sätta sina spår i kroppen, och flytten är inte över än, då även en butikslokal ska tömmas och ett stort hus ska städas och ett nytt hus ska göras beboligt. Då pajar både vattenpumpen i den djupborrade brunnen och efter det även mina knän, först höger sen vänster lagom till jul. Min man har sagt att jag måste vila, men vem ska då göra mitt jobb, har jag tänkt och kämpat på som en maskin. I mitt medvetande har jag länge tänkt att jag måste göra någon förändring i mitt liv, därav flytten. Propparna går i strid ström i nya huset efter att bygglampor och radiatorer sätts på, samtidigt som maten måste lagas. Vi springer i skytteltrafik mellan hus och ladans elskåp. Och även på torpet som vi hyr ut är det problem, propparna går sent på kvällen, vi får göra utryckning dit av flera anledningar, eftersom vi har lyckats få dit människor med behov att sms:a om allt, flera gånger om dagen, aldrig varit med om något liknande och precis till jul också. När vi försöker få igång rörspisen (som nyligen blivit kontrollerad och godkänd) i vårt nyrenoverade sovrum ryker det in , hela rummet blir rökfyllt, inte en gång men tre, så jag kan inte sova där, med mina känsliga luftrör. Ja det har hänt så mycket, men jag ska inte trötta ut er med allt. Men att propparna går i huset kanske beror på att huset är i behov av kärlek och omtanke, jag vet att det är så. Att knäna pajar så att jag måste ta det lugnt och vila kan ju också ses positivt, bättre att få ont i knäna än att "propparna" till hjärnan går sönder, tänker jag nu. När det känns riktigt skit, när man känner att nu skiter jag i alltihop, kan vara den stunden något förvandlas inom en och då kan mirakler ske. Och mitt i allt eländet fanns hjälpen där. I form av människor i vår närhet som hjälpte oss, grannar, vänner och barn, som sprang ut i mörkret med ficklampor och bytte proppar, som hjälpte oss att få upp slangarna ur brunnen, som åkte iväg och hjälpte oss att serva våra hyresgäster. Som byggde och fixade i ladan, som målade tvättstugan, som byggde förvaringshyllor till handdukarna, som hämtade isoleringsmaterial till huset, som hjälpte oss att flytta tunga möbler, som högg och pyntade julgranen, som städade och lagade julmat. Jag hade aldrig förväntat mig att få så mycket hjälp och jag är så oerhört tacksam. Och hoppas att jag lärt mig något av det som hänt. Att försöka att inte stressa, att lära mig skjuta upp saker till morgondagen, att vila mer, att lyssna mer på min kropp och underhålla den, vara mer rädd om mig. Att inte oroa mig i onödan. Att ha tillit till att allt kommer att gå väl. En underbart skön julafton blev det i år, i alla fall. Tack alla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar