Wabi sabi - "en levande närvaro"

Kanske är det en del som undrar när jag ska börja skriva mer om Wabi sabi?
Jag anser redan att det är det jag gör, fast på mitt sätt. Wabi sabi är ju en filosofi som handlar om det enkla livet.
Men också om att finna helheten och vara ett med naturen som vi alla är en del av.
( Det finns en "sida" i min blogg som heter Wabi sabi, där kan ni läsa lite mer ).

Att inte stressa, att leva närmare naturen, att lära sig att stanna upp.
Att ingå i en helhet, att vara närvarande i det som sker det är Wabi sabi.
Kanske kan du det här redan, själv får jag ständigt jobba med det.
För att kunna det finns det olika sorters meditationstekniker och övningar.
Men eftersom vi människor är individer med lite olika liv och behov så gäller det att
hitta den metod som passar just dig. Konstigare än så är det inte.
Man skulle faktiskt kunna påstå att det är en form av KBT - kognitiv beteende terapi. Som jag tror väldigt mycket på.
Att hitta sätt att bryta gamla mönster och att lära sig tänka på ett nytt sätt.

När jag tidigare har hållit i kurser i meditation / personlig och andlig utveckling, har jag
alltid börjat med att säga hur viktigt det är för varje individ att vara kritisk, det känns som om jag har nämnt det förr.
Men det behöver upprepas.
Att allt det jag som "lärare" berättar om, är de erfarenheter som jag har med mig, men att min tro och min kunskap, kan i morgon dag ha omvärderats på grund av nya upptäckter och nya erfarenheter. Jag hoppas inte att någon går in i den sortens "negativitetsfälla",  att man känner att "det är inte lönt att tro på något" för att tillstånd och saker och ting förändras hela tiden.
För så är nämligen livet, inget är statiskt. Wabi sabi handlar om förändring. Om hur vi med ro i själen kan vara i ett nu, och samtidigt inom oss veta att inget varar för evigt. Även om evigheten existerar.

Palladium 92

Igår hörde jag på p1 att man i atomkärnan "palladium 92" upptäckt att neutroner och protoner "dansar" (rör sig) med varandra.
En atom trodde man länge var den minsta beståndsdelen tills man upptäckte att atomen var uppbyggd  av neutroner och protoner, där protoner rör sig med protoner och netroner med neutroner.
  Upptäckten av palladium 92 gjorde att man började förstå hur de olika grundämnena har skapats och skapas i kosmos.
  För några år sedan fick vi veta att protoner/neutroner inte längre var de minsta beståndsdelarna i en atom utan att det var kvarkarna som var minst och att de sitter sammankopplade i bindningar om tre.
  Jag börjar undra om det finns någon minsta beståndsdel, hur ska vi någonsin kunna veta.
En sak är säker och det är att det finns allt för många människor som bara tror på vetenskapen, men att den ständigt förändras är ju ett faktum.  Jag tror på att kvarkar finns fast jag inte kan se dem och att man nu har funnit en atom där neutroner kan "dansa"med protoner, fast man inte visste det tidigare är för mig inte så konstigt heller. Och tänk på att ett så "märkligt fenomen"som radiovågor finns, det är väl ingen som tycker att det är så underligt längre, fast vi inte kan se dom heller.
  Och mobiltelefonin vem trodde för hundra år sedan att det var möjligt. Min sambo fick uppleva när teven kom, tänk så otroligt det var då att för första gången se en annan människa inne i en låda. Och jag kan fortfarande minnas när jag en dag gick i Simrishamn för flera år sedan och en man gick förbi mig på gatan och pratade för sig själv och jag tänkte direkt att han nog inte var vid sina sinnens fulla bruk, men sen förstod jag ju att han hade en mobiltelefon.
  Att försöka vara så öppen som möjligt, att inte döma för snabbt och så ofta. Bibehålla en sund skeptisism är nog inte så dumt.

Döden- en del av livet

För att fortsätta att prata om livet känns det som om man måste börja prata om döden.
Döden gjorde mig rädd och ångestfylld som liten, men med åren har döden blivit ett ämne som intresserat mig mer och mer.
  Min far dog när jag var arton, jag var där, närvarande. Jag har också varit närvarande vid andra tillfällen, suttit vid dödsbädden ett flertal gånger. Många som jag har känt har dött, både unga och gamla. Och djur förstås.
Vad är det då som gör oss så rädda eller fascinerade av döden? Varför är det ett ämne som är så tabu?
En förklaring kan vara att förr i tiden var döden lite "vanligare". Man dog oftare i sjukdomar och hade inte de mediciner som finns i dag. "Alla" familjer hade mist ett eller flera barn. Och medellivsåldern var låg.
Man levde helt enkelt närmare döden och det minskade rädslan. Man hade fullt upp med att överleva och att leva här och nu.
  När mina barn var små och en släkting dog, funderade jag en hel del på hur jag skulle kunna berätta för dem om döden. Hur jag skulle kunna göra den begriplig och enkel.
Ja det är ju kanske inte så lätt, men det här blev min variant;
  Livet är som en liten droppe vatten, och vatten kan finnas i tre former, fast som is, flytande som vattnet i glaset som du dricker, och i gasform som ångan som blidas när du kokar vattnet. Om du tänker på att du som människa består av ca minst två tredjedelar vatten, och att du liksom vattnet kan ändra form, så blir döden enklare att förstå. Döden är för mig som "ånga" det gasformiga tillståndet.
  Öppnar vi en naturkunskapsbok från högstadiet, står det tydligt och klart att alla
atomer som finns i ett grundämne ( människan består av ett antal grundämnen ) alltid finns kvar oavsett form. Alltså måste de atomer som du är uppbyggd på som sitter sammanfogade i olika molekylära bindningar, dvs i människans fall, bland annat ett stort antal vattenmolekyler, på så sätt alltid finnas kvar det är bara formen som ändras.
  Jag minns min lilla sjuårings reaktion, efter att ha förklarat att allt ingår i ett kretslopp och den enkla varianten "om en vattendroppes liv" bara sa - jaha!.... som om det här med döden var ju den naturligaste sak i världen och alltså, inte alls så konstigt!

Att göra det man inte vågar

"Hur kan naturen hjälpa oss att förstå våra behov och vilka vi innerst inne är" Så hette ett föredrag som jag höll för en klass trädgårdsstuderande i Alnarp det var dagen innan lucia året var 2005. Jag minns det alldeles klart, valet jag tvingades ta. Jag hade själv gått en kurs i Alnarp som handlade om behovet av grön rehabilitering och "grön turism". Efteråt blev jag inbjuden att komma dit och hålla föredrag och så spred det sig ... hur trevligt föredraget var, så jag blev anlitad igen av en annan lärare på lantbruksuniversitetet.
  Vi hade kommit överens om  titeln på föredraget och att jag skulle avsluta med en "naturmeditation".
Och ju längre jag tänkte på vad föredragets titel innebar och vad jag behövde prata om desto längre bort från det vetenskapligt accepterade kom jag. Skulle jag våga prata om det som inte är tillåtet inom universitetets väggar. Det var med en viss oro jag tog beslutet och bestämde mig för att göra det, fast jag visste att det säkert blev sista gången jag blev inbjuden som gästföreläsare.
  Det finns mycket i naturen som kan hjälpa oss. Och det är klart att träd och växter påverkar oss.  Att naturen och allt levande verkar i symbios, ja det vet vi ju också. Men vad är det som gör att man trivs bättre på vissa ställen än andra, hur ska vi förstå våra behov och vilka vi innerst inne är. Jag kom in på mina egna funderingar och erfarenheter av livet och då även de mer "oförklarliga". Någon skruvade på sig i stolen, däribland elevernas unga lärare som nog helst skulle vilja vara någon annan stans just då, Jag märkte tydligt att en del var "stängda" och andra öppna och nyfikna. Efteråt kom några av de lite äldre eleverna fram och tackade och sa att det jag hade pratat om var pusselbiten som saknades.
Jag kommer att beröra olika "pusselbitar"längre fram, nästa pusselbit är "döden".

Isa

...Min dåvarande man tittade oroligt på mig med stor skeptisism. - Ska du skaffa hund. - Ja det ska jag, sa jag så morskt och självsäkert som jag kunde. Titta här...och så visade jag annonsen i YA "schabradorvalpar till salu".  Det visade sig att det inte var så mycket labrador i de här valparna utan mest schäfer.  Och just schäfrar var ju nästan värst, jag var livrädd för "dessa stora bestar". Men tänkte väl att det var bättre att våga satsa på den rasen som jag var allra mest rädd för.
  Så kom dagen då vi körde och hämtade henne, jag hade inte sovit rejält på flera nätter, och nu satt jag där i bilen, med den där livsfarliga hunden i knäet. Jag hade valt den med störst öron den fulaste och farligaste. Isa var tretton veckor och den sista som lämnade sin mamma, kanske var hon lika rädd som jag.
Varje dag satt jag på köksgolvet med Isa i knäet och pillade henne i munnen eftersom jag var vansinnigt rädd för att bli biten - hon bet mig aldrig, hon nafsade aldrig det minsta heller, och från den dagen började min djurrädsla att avta och blev mer och mer "normal".
  Jag tog Reiki (healing) till hjälp när jag kände att hon någon gång var ängslig, speciellt när hon var liten och låg ensam i sin korg på nätterna, och jag kunde höra hur hon lugnade sig och somnade. Om det nu berodde på Reiki eller att jag pga Reikin hade lärt mig att stänga av tankarna och vara totalt avslappnad och "tom"och på så vis kunde upptäckta att det på telepatisk väg gick att "prata" med djur. Jag försökte med hästar, kor och katter och andra hundar. Gång på gång fick jag bekräftat att det fungerade, fast att jag själv tyckte att det var mycket märkligt.
Nu finns Isa inte mer i den fysiska världen, men jag är henne evigt tacksam och känner av hennes närvaro ibland.

Rädslor

Jag har varit en otroligt rädd människa, efter många år med många rädslor insåg jag att man behöver göra upp med dem för att utvecklas som människa och för att få en bättre självkänsla. Jag gjorde till slut en lång lista där jag skrev upp allt jag var mer eller mindre rädd för och så tog jag tag i problemen ett i taget och började sakta bli fri. Fast visst har jag rädslor kvar, det är ju mänskligt och sunt.
  Men det började faktiskt så här.........jag blev nyfiken på Reiki-healing och bestämde mig för att lära mig det här för mig "lite halvskumma, vad det nu var" egentligen. Så bar det sig inte bättre än att vi hade en mjölkko som blev sjuk, veterinären var där, men det fanns inget att göra för henne. Så då tänkte jag att det var värt att göra ett försök med healing och ringde till min lärare som kom ut. Nu hör det till saken att det var ett litet problem som jag ännu inte har berättat för er, inte för han heller, som egentligen inte så många kände till, för man försöker ju dölja sina rädslor för andra, eftersom det känns pinsamt och jobbigt att avslöja sina svaga sidor. Att avslöja för omgivningen att man är livrädd för djur, gift med en bonde boende på ett lantbruk fullt med djur....vilken ångest.....kan ni föreställa er.
  De gånger jag själv var hemma och skulle hjälpa seminören, och gick och gömde mig var ganska många....
Hur som helst nu var det jag som fick stå där och ge healing till kon, jag trodde min lärare skulle göra det. Men jag ville inte visa hur feg och rädd jag var, så jag gjorde det, stod där och höll på henne...det gick...wow. Lite av den värsta rädslan lättade. Nu gick det inte så bra för den här kon, men det blev avstampet för mig.
Jag beslöt mig för att ta tag i min största fobi....så en dag ringde jag på en annons.........

Skeptisism

Tack och lov att jag föddes som jungfru i detta livet, har jag tänkt mer än en gång. Ett jordtecken där man verkligen har båda fötterna på jorden. Ordning och reda ska det vara, kontroll, ja alla ni som också är födda i Jungfruns tecken vet vad jag pratar om. Vad händer då om man föds som jungfru men är en nyfiken och ganska öppen människa som jag och intresserad av vad som försiggår runt omkring sig?
  Jo det ska jag berätta. Man blir stundtals lite konfunderad, frustrerad och förvirrad innan stabiliteten infinner sig igen. Jag kan fundera över kvarkar och relativitetsteorier och vetanskapliga framsteg till varför änglar och spöken existerar. Jag står mitt emellan Vetenskapen där jag vill ha mitt ena ben och "NewAge" eller den ej så tydliga och synliga världen. (men där finns ju faktiskt kvarkarna med.)
Det är anledningen till att jag vill berätta lite om mig själv och  mitt liv. Kanske kan det hjälpa någon på traven.
En gång i tiden bodde jag på Österlen, jag var gift med en bonde hade tre barn, tog hand om det mesta i hemmet, hjälpte till i lantbruket, skötte bokföringen, var aktiv inom svenska kyrkan, satt i kyrkoråd och kyrkofullmäktige en kort period och arbetsmiljörådet, sjöng i kyrkokören och funderade som alla andra mycket på livet i stort som smått.
  Så en dag, jag hade träffat en ny väninna som ville att jag skulle följa med till en andlig förening och lyssna på ett föredrag om Rosenterapi. "Sånna där" "andliga föreningar" tyckte jag nog var lite skumma och konstiga men det där med rosenterapi blev jag lite nyfiken på, så jag följde med......
  Jag halkade in på ett bananskal och plötsligt en dag låg jag på en brits i ett skumt rum med rökelse och tända ljus och skulle ta emot Reiki healing.....bluff och båg tänkte jag, det funkar kanske på andra men inte på mig...det kostade mig inget...för mig var det gratis.. så en dag så upplevde jag att jag sjönk ner i en form av djup avslappning och så började livet så sakta förändras....
Det jag idag kan känna stor tacksamhet över är min skepticism, min noggrannhet, min pliktkänsla och mitt rättvisepatos. Fast det kan kännas jobbigt också, speciellt ihop blandat med ett inte så litet kontrollbehov.
Så jag har beslutat mig för att skriva en del om så kallade "andliga/övernaturliga/flummiga" upplevelser
i denna blogg. Som en förberedelse för er som är lika skeptiska som jag, vill jag förvarna er i god tid.
  Jag kom att halka på fler bananskal.......

...

Vårlängtan

Det töar och sambon och jag längtar efter våren. Vi har varit ute och skottat fram små gångar i trädgården.
Jag drömmer om rosor och Magnolia. Och han drömmer om bondbönor och sockerärtor.
  Vi flyttade hit till torpet i slutet av augusti och hann gräva upp de flesta rosorna och rensade rosrötterna från kvickrot och annat ogräs. Vi grävde även upp alla perennerna och flyttade dem till framsidan av huset och gjorde där några nya rabatter. På baksidan planerar vi att ha ett litet grönsaksland och en liten örtagård. Vi har faktiskt ingen aning om hur rabatterna kommer att se ut, eftersom vi inte riktigt visste vad det var vi grävde upp och flyttade runt, så det kommer att bli väldigt spännande. Här finns många gammaldags rosor, de flesta har vi aldrig sett, det var endast tre, fyra stycken som blommade i höstas.
  För ett par år sedan var jag för första gången i Kristianopel och besökte där den välkända Rosengården. Det var en upplevelse som satte spår, för första gången i mitt liv väcktes ett rosintresse. Just den veckan blommade Austinrosen Constance Spry och jag trodde att jag hamnat i Paradiset. Det var en så stark upplevelse, nästan religiös. En doftupplevelse jag aldrig glömmer. Och givetvis önskade jag att en gång ha en sådan i min egen trädgård. Ja så stod den här på torpet vi köpte, ja det var ju bara två gröna pinnar som stack upp ur en grästuva. Men ack va jag ska vårda denna ros, till våren ska den få aska och fårskit från grannens gård.
  Än så är det Januari och mer vinter har vi att vänta innan våren kommer, men vi börjar så smått fundera

på vad vi ska så. I det förra huset hade vi ett stort växthus fullt med tomater, gurka, paprika, och lite annat smått och gott. Här har vi inget än, men ett vackert lusthus med stora fönster som vi kan dra upp lite plantor i.  Ja vintern och snön i all ära men är man en trädgårdsmänniska räcker det med max tre månaders snö och kyla. Jag längtar så.......
På fotot här bredvid ser du en frusen New Dawn.
Det kommer att dröja innan jag kan ta en bild av
Constance Spry, men den som väntar på något gott...

Att börja blogga - en rädsla!

Ja då var det dags att släppa på ännu en rädsla. Att börja blogga och släppa lite på sin integritet. Jag har funderat mycket på det här, faktiskt i flera år. Först och främst är jag ingen "datormänniska", ganska oteknisk, och det känns som om man är lastgammal för att man inte begriper sig på det här "nya".
Så ha överseende med min första bekantskap med bloggens värld. Jag testar och försöker och så får det bli som det blir.
Det är lite konstigt det här med att skriva, jag har gjort det i många år, tycker själv inte att jag är särskilt begåvad inom området, utan jag känner väl mer att jag inte kan låta bli. Eller kanske det beror på ett dåligt minne, så om man skriver ner sina upplevelser när de händer så blir det ju en hjälp för minnet.
Kanske vill jag skriva för att jag inbillar mig att det kanske finns en och annan där ute som skulle "behöva"läsa om mina erfarenheter. Eller kanske är det bara så att jag liksom många andra behöver skriva av mig. Jag har försökt att skriva en bok tillsammans med min sambo men den tycks inte bli klar. Så det här är kanske ett bättre sätt för mig att skriva på. Lite mindre kravlöst. Så du som har hittat hit är varmt välkommen. Jag har massor med tankar om livet. Så det kommer mera.....