Isa

...Min dåvarande man tittade oroligt på mig med stor skeptisism. - Ska du skaffa hund. - Ja det ska jag, sa jag så morskt och självsäkert som jag kunde. Titta här...och så visade jag annonsen i YA "schabradorvalpar till salu".  Det visade sig att det inte var så mycket labrador i de här valparna utan mest schäfer.  Och just schäfrar var ju nästan värst, jag var livrädd för "dessa stora bestar". Men tänkte väl att det var bättre att våga satsa på den rasen som jag var allra mest rädd för.
  Så kom dagen då vi körde och hämtade henne, jag hade inte sovit rejält på flera nätter, och nu satt jag där i bilen, med den där livsfarliga hunden i knäet. Jag hade valt den med störst öron den fulaste och farligaste. Isa var tretton veckor och den sista som lämnade sin mamma, kanske var hon lika rädd som jag.
Varje dag satt jag på köksgolvet med Isa i knäet och pillade henne i munnen eftersom jag var vansinnigt rädd för att bli biten - hon bet mig aldrig, hon nafsade aldrig det minsta heller, och från den dagen började min djurrädsla att avta och blev mer och mer "normal".
  Jag tog Reiki (healing) till hjälp när jag kände att hon någon gång var ängslig, speciellt när hon var liten och låg ensam i sin korg på nätterna, och jag kunde höra hur hon lugnade sig och somnade. Om det nu berodde på Reiki eller att jag pga Reikin hade lärt mig att stänga av tankarna och vara totalt avslappnad och "tom"och på så vis kunde upptäckta att det på telepatisk väg gick att "prata" med djur. Jag försökte med hästar, kor och katter och andra hundar. Gång på gång fick jag bekräftat att det fungerade, fast att jag själv tyckte att det var mycket märkligt.
Nu finns Isa inte mer i den fysiska världen, men jag är henne evigt tacksam och känner av hennes närvaro ibland.