"Hur kan naturen hjälpa oss att förstå våra behov och vilka vi innerst inne är" Så hette ett föredrag som jag höll för en klass trädgårdsstuderande i Alnarp det var dagen innan lucia året var 2005. Jag minns det alldeles klart, valet jag tvingades ta. Jag hade själv gått en kurs i Alnarp som handlade om behovet av grön rehabilitering och "grön turism". Efteråt blev jag inbjuden att komma dit och hålla föredrag och så spred det sig ... hur trevligt föredraget var, så jag blev anlitad igen av en annan lärare på lantbruksuniversitetet.
Vi hade kommit överens om titeln på föredraget och att jag skulle avsluta med en "naturmeditation".
Och ju längre jag tänkte på vad föredragets titel innebar och vad jag behövde prata om desto längre bort från det vetenskapligt accepterade kom jag. Skulle jag våga prata om det som inte är tillåtet inom universitetets väggar. Det var med en viss oro jag tog beslutet och bestämde mig för att göra det, fast jag visste att det säkert blev sista gången jag blev inbjuden som gästföreläsare.
Det finns mycket i naturen som kan hjälpa oss. Och det är klart att träd och växter påverkar oss. Att naturen och allt levande verkar i symbios, ja det vet vi ju också. Men vad är det som gör att man trivs bättre på vissa ställen än andra, hur ska vi förstå våra behov och vilka vi innerst inne är. Jag kom in på mina egna funderingar och erfarenheter av livet och då även de mer "oförklarliga". Någon skruvade på sig i stolen, däribland elevernas unga lärare som nog helst skulle vilja vara någon annan stans just då, Jag märkte tydligt att en del var "stängda" och andra öppna och nyfikna. Efteråt kom några av de lite äldre eleverna fram och tackade och sa att det jag hade pratat om var pusselbiten som saknades.
Jag kommer att beröra olika "pusselbitar"längre fram, nästa pusselbit är "döden".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar