Förändringen i naturen, går snabbt, så här dagen före midsommar, sitter jag vid datorn och ska välja ut ett foto från torpet, och det känns omöjligt. Fotot ovan är tagit av min sambos dotter. Själv har jag efter fyra års övervägande, skaffat mig en systemkamera, men det har inte blivit så mycket fotograferande än, och jag har bara ett enkelt objektiv. Jag är ju så fullt upptagen med allt annat, och när jag sitter här och tittar i mitt fotoalbum är det bara att konstatera, att det jag ser och vill förmedla, med en bild är inte så lätt, rent av omöjligt, allt jag ser, doftar, känner och förnimmer med alla mina sinnen går inte att visa med ett foto, men jag ska försöka att beskriva litegrann så gott jag kan, jag misstänker redan att det finns inte ord som räcker till för det heller.
Igår körde vi två lass med gamla golvbräder, tegel, byggavfall och annat gammalt skräp till återvinningen. Jätteskönt! Att rensa upp och få bort gammal bråte är så positivt! Nu möblerar vi och pyntar, hänger upp tavlor och fixar. Jag har sytt tygförhängen till köksskåpen, lyssnat på p1 framför brasan och druckit örtte på citronmeliss eller "hjärtans fröjd" som den också kallas. Jag kände mig verkligen lyckligt nöjd och tillfreds denna dag. Vad jag älskar denna plats på jorden. Jag önskar att vi kunde bo här sa jag till min sambo och väcker även lusten hos honom, men vi inser ju båda att det inte går. Det kunde kanske gå, säger jag och grubblar vidare, men hur ska man kunna bo så här utan tvättmaskin och frys, tänker jag, det gå ju inte. Det är det jag skulle sakna mest kommer jag fram till. Här finns vedspis och kaminer, så vi skulle inte behöva frysa. Gasolspis som är jättepraktisk speciellt på sommaren, när man inte har lust att elda i vedspisen. Gasolkylskåp kan man köpa (som ni säkert redan har förstått så finns här ingen el), litet skafferi finns och jordkällaren kan man ju renovera det är ju bara en ny dörr och ett tak som fattas..hm. Vattnet får vi hinka upp från brunnen ute på gårdsplanen. Ljus...vi har flera fotogenlampor, stearinljus och ficklampor. Utedasset är kanske lite kallt på vintern, men det finns ju frigolitsitsar. Tänk att här har människor bott på denna lilla gård, odlat, först slitit med att få bort all sten som nu ligger i fina stenmurar kring ängar och torp. Man har med all säkerhet haft både ko och häst, säkert gris och höns med. Förutom torpet och utedasset finns det även ett brygghus där man tvättade sin tvätt i den vedeldade tvättgrytan av järn, Här hängde man även upp den slaktade grisen, upphängningsannordningen i trä och rep finns ännu kvar och så ladugården förstås där djuren bodde. Jag tänker på hur många liter vatten en ko kan dricka och vilket jobb det måste ha varit varje dag, då man skulle veva upp den ena hinken efter den andra ur brunnen.
Och så tänker jag på att min sambos gamle far berättade häromdagen att när han var elva år fick han ta hästen och köra till sjön två till tre gånger om dagen när brunnen hade sinat och djuren behövde vatten och då mina vänner... var det vinter och det var till att slå hål på isen för att sen hinka upp vattnet till djur och människor. Ack vilka tider. Nu sitter jag ren och nybadad här och har ätit en god middag i vår bekväma och moderna lägenhet, där kyl och frys brummar, datorn surrar, ventilationsfläkten brusar hela tiden eftersom den inte går att stänga av. Teven är dock avstängd, sambon har somnat. Och jag längtar efter torpet. där tiden står stilla, där tystnaden råder, förutom när fåglarna sjunger och tittar nyfiket på mig som om dom ville säga något. Eller när vinden susar i träd och grantoppar. Kopparormen ringlar iväg till sitt. Myggen var någon annanstans idag. Det var så magiskt. Det är så få ställen jag har varit på , där energin är så... unik. Idag fick jag även besök. Vi satt inne i "stuan"hade just ätit, båda två hörde att en dörr öppnades och slog igen. Konstigt sa jag, det hördes som ytterdörren, (men den var ju stängd). Jag reste mig och gick ut i farstun och tittade, ingen där, men kände hur håret reste sig på mina armar, jag fortsatte och kontrollerade hela bottenvåningen. Inga dörrar var öppna, inga fönster var öppna, ej heller på ovanvåningen. Ingen dörr hade kunnat öppnats och slagit igen, ändå hörde vi det tydligt båda två. Det har hänt en gång förut sa jag till min sambo. Kanske det är någon som vill säga något. Jag har varit så upptagen med renoveringen att jag har inte haft tid, även om jag har sett och kännt att "någon" är här ibland, och är nyfiken på oss. Vi har båda känt av en gammal man vid ett flertal tillfällen. Ja hur som helst bestämde jag mig för att gå ut i farstun, där vi hört ljudet från dörren................Jag kände henne direkt, den gamla tanten, vi har träffats i trädgården en gång tidigare när jag grävde fram alla de gamla pionerna. Idag stod hon tätt intill mig. -Jag skulle vilja krama om dig sa hon. Jag är så tacksam för att ni har tagit hand om huset. Jag älskade detta hus. Här hade jag min kammare, hon visade var hon hade haft sängen, berättade att där på kaminen hade hon värmt vattnet till att tvätta sig med. Hon tyckte att vi valt så vackra tapeter och gjort så fint.. hon var så glad, jag stod och grät... blev så rörd .....jag kunde till och med känna hennes doft. I trädgården senare på dagen viskade hon i mitt öra det där är en Krolllilja... visst är den fin. Många växter har jag haft men aldrig någon Krollilja, jag tror aldrig jag sett något liknande. I morgon ska jag ta med kameran, men allra mest av allt, njuta av allt vackert och vara tacksam över att just vi fått möjligheten att arbeta och njuta av denna "heliga" plats på jorden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar