Jag har haft så fullt upp med vårt nya torp, att jag helt missat att berätta om en av vårens största händelser. Den varade endast max tre sekunder, men fastnade på min näthinna för evigt.
Jag kom körande i bilen från Skåne, med min dotter, det började skymma, och jag längtade hem.
Vi hade passerat Emmaboda, och där några meter in i skogen, tittandes ut mot vägen, stod ett Lodjur.
Jag hörde mig själv skrika högt, - såg du , - såg du.
Tänk att min önskan att få se ett lodjur hade gått i uppfyllelse så snabbt. Men inte trodde jag att det skulle bli från bilen. Fast det är nog större sannolikhet att se ett lodjur från bilen i trakter där de finns, än att ge sig ut i naturen, där de är mästare på att hålla sig undan och gömma sig. Antagligen har de så pass utvecklade sinnen att de luktar, ser och hör oss på flera kilometers avstånd. Hur som helst kände jag en enorm tacksamhet att det var möjligt. En till synes omöjlig önskan hade gått i uppfyllelse, även om det inte riktigt var så här jag tänkt att mitt första möte med detta skygga och vackra djur skulle bli.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar