Österlen och Småland

  Ja hur gick det då med livet? .....Vägen gick söderut, tillbaka till Österlen igen. Tillbaka till det kända ...lanskapet och människorna...Väl där när allt är välkänt runt om kring, infinner sig en skön känsla av trygghet och stabilitet. Huset vi hyrde låg med baksidan mot naturen en bäck porlade nedanför och i träden skuttade ekorrarna omkring. Ibland när man tittade ut fick man syn på ett och annat rådjur som passerade. Fåglarna kunde sitta på en gren utanför och titta rakt in på en. Innanför sprakade brasan och snön föll vit en kort period. Sen kom de små gnagarna in genom alla små öppningar både stora och små, möss och sorkar. Vet ni att sorkar är vegetarianer, ja det gör att dom är inte så lätta att fånga, dom tycks hitta den föda de behöver, eller så är de så intelligenta, att de undviker allt som heter råttfällor, även om den är gillrad med de godaste man kan komma på. Det blev flera sömnlösa nätter och tiden innan de lämnade huset kändes lång.
  Mitt i allt detta nya, men gamla livet, dök det upp, TORPET i skogen. Efter tre månader i Skåne blev det ett nytt husköp i Småland igen. En vinterdag i Januari åkte vi dit tittade för första gången på det invändigt, tittade på varandra med förväntansfulla ögon och så skrev vi på det färdigskrivna kontraktet som mäklaren, haft med sig.
  Ja så var vi då med torp igen, den här gången med el, egen mark med äng och skog. Och en sjö så nära att man kan gå dit. En båt följde med i köpet och en hel del annat också ...som vi inte behövde.
  Visionen om det enkla livet nära naturen är nog omöjlig att få bort ifrån våra sinnen, den pockar på som en ständigt återkommande dröm. Lyckan av att hämta sitt vatten ute i brunnen, att kunna med handkraft få upp sitt eget vatten ur jorden, att gå omkring i skogen och se ut vilka träd som ska fällas till vintern för kommande vinters värme. Att kunna gå omkring i naturens skafferi och plocka blåbär, lingon, hallon och hjortron alldeles gratis. På vägen hem finna de gulaste kantarellerna att torka eller steka i smör. Att få möjlighet att odla egen frukt, och peta frön i jorden från de godaste sorterna av sallad och squash, och andra goda grönsaker som aldrig finns att köpa i affären. Där dessutom alla vitaminer och mineraler finns kvar eftersom marken aldrig varit konstgödslad eller besprutad.
  Är  vi torpromantiker???
Ja på ett sätt är vi nog det, men samtidigt väl medvetna om det hårda livet som man levde här förr. Och även medvetna om vad som krävs av oss själva, för att få njuta av det "enkla livet". Men för oss är det livsglädje att få hämta vatten, odla hugga ved och vara nära naturen, vi kan inte vara utan den närheten.     Den får oss att stanna upp i nuet och vara närvarande i det som sker, och den får oss att känna och förstå sambanden med allt som lever och att glädjas av det som sker i det lilla.
  Till torpet åker vi numera så ofta vi kan och visionen om det enkla livet fortsätter......